Jodå, jag är nog kvar

Väldigt glest mellan mina inlägg... vart rusar tiden och dagarna och veckorna och månaderna iväg?!

Snabb uppdatering:

- Hösten börjar vara här, det är skönt tycker jag.

- Jag är bra på gång med motionerandet, klarade utmaningen att promenera 100 km i juli, och augusti utmaningen är att promenera/springa 120 km, jag har också börjat springa lite intervaller nu i veckan, så himla roligt och jag mår så bra av att springa, men än får jag vara försiktig och hålla tillbaka lite.

- Jag har äntligen tagit itu med mina rygg-axlar-nacke-huvud problem, så nu går jag regelbundet till naprapat.

- Alfred är tillbaka på dagis och det mår vi alla bra av.

- Dennis har sin andra (av 8) vecka ledigt nu, terrassbygge på gång.

- Ett väldigt lyckat besök till Ähtäri djurpark ligger bakom oss och framför oss väntar snart en utflykt till Power Park. Eventuellt blir det några andra små utflykter också under Dennis ledighet.

Återkommer... då tid och ork och skrivarlust finns.

Jag är inte gravid

Idag mådde jag riktigt dåligt. Det är nog längesen jag mått så illa (senast i början av graviditeten med Elna - och nej, jag är inte gravid!).
Jag var och tog blodprov på förmiddagen (på fastande mage, hade inte ätit sen igårkväll, kunde ju inte ens dricka morgonkaffe, jag som annars brukar dricka 2-3 muggar). 4 rör blod fick de av mig. Jag hade Elna med mig. Sen hämtade jag ut ett paket från posten, sen till Prisma och handla mat. När jag handlade bar jag Elna i bärsele på magen. Mina axlar började värka och så småningom kom huvudvärken krypande. Jag handlade i över en timme. Väl framme i kassan märkte jag hur illa jag mådde och hur ont det gjorde i axlarna, nacken och huvudet. En kvinna erbjöd sig att hjälpa mig plocka i all mat i kassarna, tack och lov finns det fortfarande vänliga människor!
Jag snabbåt en smörgås i bilen (men drack inget, för det kom jag på i kassakön att jag hade glömt att köpa och orkade inte gå tillbaka). Hämtade en bakelse från ett konditori, hämtade nycklar av svärmor och körde hem för att bära in och packa upp maten. Mådde riktigt illa. Tog en panadol och kokade kaffe, som jag aldrig drack eftersom jag knappt ens orkade packa upp maten. Men jag var ju tvungen, var också tvungen att spy en gång emellan, så illa mådde jag.
Tack och lov kunde svärmor fortsätta ha Alfred, så att jag kunde gå och sova tillsammans med Adele och Elna, och tack och lov somnade vi alla snabbt och jag mådde bättre när jag vaknade. Huvudvärken var kvar, men försvann nästan helt efter ytterligare en panadol och lite mat. Jobbiga dag!

Imorgon blir det dop för vår Elna! Jag ska stryka våra kläder än ikväll, så att jag inte har så mycket att göra imorgon, för jag vet hur stressade vi ändå brukar bli. Imorgon ska jag göra smörgåsar, resten fixar andra och serveringen är vi också befriade från så imorgon ska vi bara njuta av att vara tillsammans och glädjas över Elnas dopdag!

Helgen

Det som gör den här helgen så bra (utan rangordning):

- att jag fick träffa mina fina vänner igår (våra samtal får mig att reflektera över vad som verkligen är viktigt här i livet)

- att jag lyckades avstå från alla frestande sötsaker igår (jag känner mig stark nu och jag mår så bra utan det söta)

- att Alfred och Dennis hade en bra gårdag tillsammans, med grävmaskins- och traktorkörning och simning (Dennis är mycket gladare när han kan vara ute och dona)

- att Adele är världens gladaste och mest lättskötta unge (jag tror vi är bortskämda med att hon är så lättskött att vi glömmer bort hur smidigt det är att vara med henne)

- att få hålla vår Elna i famnen och njuta av hennes babydoft (äntligen har jag, på riktigt, insett hur snabbt babytiden är förbi att jag nu förstår att njuta av den)

- att vi har klarat oss relativt bra undan en massa skrik, gnäll och bråk

- en glad mamma -> en glad pappa -> glada barn :)

- regnet och den lägre temperaturen

- mina promenader

- min fina man och våra tre underbara barn (när jag hör om ngn annan som har det svårt, har sjukdom eller ohälsa i familjen får det mig att stanna upp och tänka: "vi är ju lyckligt lottade, vi har ju det faktiskt bra")

Snabb uppdatering i midsommartid

Det är ganska fullt upp hos oss just nu, därför hinner/orkar jag inte skriva här så ofta.
Vardagen rullar på, jag tycker det går ganska bra faktiskt. Det som fattas oss mest nu är kanske en barnvänlig gårdsplan, så att vi kunde vara ute mycket med barnen, men allt har sin tid och jag vet det kommer en sommar då vi kan både leka och sitta och njuta på vår gård.

Midsommarhelgen hos oss har varit lugn eftersom Adele har haft feber. God mat har vi i alla fall njutit av.
Äntligen har jag kommit igång med hälsosammare vanor. Jag har tänkt ta tag i den biten ett bra tag redan, men inte orkat och haft motivation, istället har det blivit helt tvärtom: ingen motion och sötsaker utan gränser... Men nu är jag igång! Har haft sockerfritt hela veckan och det värsta sötsuget är faktiskt borta. Har också börjat komma mig iväg på ordentliga promenader och igår testade jag t.o.m. att springa lite. Det kändes bra och jättekul, men än ska jag nog vänta med springandet. Det får bli raska promenader istället.

I juli blir det dop för vår dotter och i augusti har Dennis semester så då hoppas vi hinna med några små utflykter hela familjen. Annars tar vi dagen som den kommer, med barnen i fokus!

Vardagen som trebarnsmamma

Det känns som att Elna alltid har funnits i vår familj (och utan henne skulle inte vår familj vara komplett heller), samtidigt som det ibland känns som om det var igår jag kom hem från bb. Tiden är märklig. Så kort ibland, så lång ibland. Kan kännas så olika.
Vardagen rullar på bra här, tycker jag. Jag gör vad jag orkar och hinner och försöker prioritera barnen och bortse från mycket annat runtomkring just nu (därför har jag inte skrivit här heller på länge). Jag tar en sak i taget, påbörjar något, men hinner kanske inte slutföra det. Så är det nu och så får det vara också.

Förlossningsberättelsen

När jag klev upp ur sängen på tisdag morgon förra veckan gick fostervattnet. Jag hade inte alls ont, tog god tid på mig, ringde bb, fixade barnvakt åt Adele och förde Alfred till dagis. Sen körde jag själv iväg till bb och var framme ett par timmar efter vattenavgången. Fortfarande inga sammandragningar.

Jag undersöktes och man kunde konstatera att det rörde sig om "hög" fostervattensavgång (det hade alltså gått hål högre upp) och att jag öppnats 3 cm (så tydligen hade alla sammandragningar och "förvärkar" gjort någon nytta i alla fall). Jag blev intagen på avdelningen, fick ett eget rum och med jämna mellanrum kontrollerades babyns hjärtljud och ev. sammandragningar, men det var lugnt, inga "värre" sammandragningar. På eftermiddagen kom Dennis dit och vi gick i korridorer, upp och ner i trappor och var t.o.m. ut och köra med bilen lite. Fortfarande lugnt.
Jag blev kvar över natten och mitt i natten fick jag antibiotika dropp (för att förebygga ev. infektion i och med lång fostervattensavgång), som jag skulle få var 8:e timme tills babyn var född. Natten var lugn.

Eftersom jag inte hade fått några riktiga sammandragningar ännu på onsdag morgon, så blev det igångsättning via dropp kl. 08:30. Först en liten dos, som successivt ökades varje halvtimme. Först kl. 10:30 började jag känna av lite sammandragningar, men jag hade svårt att avgöra hur allvarliga de var. Jag och Dennis höll telefonkontakt. En timme senare började sammandragningarna göra ont och 12:30 ringde jag Dennis och bad honom komma dit. 45 minuter senare var han där och då hade jag riktigt ont och sammandragningarna kom tätt (ca 2-3 minuter emellan). Barnmorskan såg hur ont jag hade och rekommenderade en varm dusch, men ville undersöka mig först. Någon dusch skulle jag inte hinna med. Jag var öppen 8 cm och det var bara att söka sig till förlossningssalen. "Kan jag få lustgas nu!?" var det första jag sa väl inne i förlossningssalen. Och lustgas blev det och ingen annan smärtlindring. Lustgasen har fungerat ypperligt för mig nu under två förlossningar. Jag kunde t.o.m. skämta och skratta lite mellan de täta sammandragningarna.
Ca 2 timmar senare var jag helt öppen och efter 17 minuters kämpande såg hon äntligen dagens ljus (och ljust var det, för solen sken in genom fönstret), vår fina dotter!! Vilken lättnad, vilken obeskrivlig lycka och glädje!! Tack Gud för vår fina dotter!!

Än en gång fick jag en positiv förlossningsupplevelse, mycket tack vare de hjälpande barnmorskorna och Dennis. Både jag och flickan mådde bra och efter 3 dygn av återhämtning och vila kunde jag åka hem och påbörja livet som trebarnsmor.

Ett ögonblick av närhet

Jag önskar jag kunde spara en stund, ett ögonblick av nuet, då jag lägger mitt ansikte mot vår nyfödda dotters panna, kind eller hår och känner doften av henne. Tänk att kunna ta fram det ögonblicket nån gång senare i livet, kanske mitt i tonårstrotset.. Men det går ju inte. Istället får jag ta tillvara stunderna av närhet, doften av nyfödd och känslan av hennes mjuka hår och lena kind, och njuta så mycket jag kan. För att senare kunna minnas.

Helt ärligt

Hur ofta är människor helt ärliga när de t.ex. bloggar och skriver på facebook? De flesta väljer kanske att skriva något neutralt och alldagligt, kanske inte så djupt och personligt och sällan något negativt (om sig själv eller sitt liv). Men kanske inte alla har det så bra som det verkar... inte varje dag i alla fall... alla har väl dåliga dagar...
Men det är varken lätt eller roligt att skriva om dåliga dagar och erkänna sina egna misslyckanden...

Nu ska jag vara helt ärlig. Helgen var inte alls bra. Den blev inte som jag hade tänkt mig. Jag kunde inte alls njuta av att vara med min familj. Varken jag eller gubben hade någon energi eller lust att hitta på något, men båda var ändå rastlösa och hade tråkigt. Sonen var uppe i varv (han märkte säkert av den dåliga atmosfären) och vi höjde rösten och blev arga om och om igen. Vi hamnade i en ond cirkel av gnäll och skrik och bråk. Som ett ekorrhjul som inte kan sluta snurra. Gårkvällen slutade med att båda barnen var i säng tidigt. Jag la mig i sonens säng tills han somnade och jag grät när jag tänkte på hur helgen varit... och på hur fin han är där han låg och sov i sin säng. Skuldkänslorna malde inom mig.

Hoppas på bättre tålamod, ork, energi och glädje den här veckan!

Helg

Det är ganska länge sen jag har uppskattat helgerna, såsom man gör t.ex. när man jobbar och är ledig på helgerna. Jag tycker att dagarna som hemmamamma flyter ihop, vardag som helg. Speciellt när "vi" renoverade huset, för då var ju Dennis borta både vardagskvällar och helger, så för mig var det liksom ingen skillnad alls att det var helg.

Nu borde jag faktiskt känna av helgen mera. Nu när vi är mera tillsammans. Jag borde förstå att ta tillvara vår gemensamma tid. Njuta av att bara vara. Jag försöker. Får stanna upp och tänka till.

Vi har inga speciella planer för den här helgen. Kanske träffar vi våra vänner på söndagen, om vädret är vackert och jag mår bra och orkar.

Jag hade något mystiskt med mitt ena öga tidigare idag. Det började plötsligt rinna tårar ur det och ömma och värka runtomkring ögat. Lite förkyld är jag, men inte alls mycket. Tack och lov hjälpte panadol och lite vila, så nu är ögat bättre. Får vänta och se hur det blir. Hoppas det bara var något tillfälligt.

Snart blir det "Let´s dance". Är första säsongen jag tittar på det. Förut har jag bara tyckt att det varit ett löjligt program, men nu har jag fastnat... Många som är duktiga i år, tycker jag. Markoolio, Oscar och Håkan är mina favoriter.

Dagens utmaning avklarad

Pust och stön! Det var nog dagens utmaning att klä på barnen och mig (tur att det är varmare ute så att vi inte behöver så mycket kläder), föra Alfred till dagis och ha med Adele till rådgivningen. Andfådd, varm och svettig! Men nu är det gjort och allt var ok med mig. Nu är vi hemma, Adele sover i vagnen och jag kan andas och ta det lugnt. Ska nog lägga mig ner och vila snart (sov dåligt inatt igen, då jag fick ont i magen och började fundera om det var dags att fara till bb...).

Äntligen har Dennis hittat en bil åt oss!! Hurraaa!! En sak mindre att grubbla över. Om allt går enligt planerna hämtar han den från Tammerfors på torsdag. Hoppas allt går bra, hoppas babyn stannar lugnt i magen tills han är hemma (alternativt kommer innan, gärna idag då, ja tack!). Skulle vara just typiskt om förlossningen startade då han är flera hundra kilometer hemifrån...

En ny vecka

Måndag morgon. En ny vecka. Få se vad den här veckan för med sig. Hos oss blir det nog lugna dagar, inget speciellt inplanerat och själv har jag ingen större lust/ork att hitta på så mycket. Känns verkligen som "mellantid" nu. Tid som faktiskt får gå. Vanligtvis tycker jag att dagarna och veckorna bara brukar rusa iväg, men nu är det faktiskt lite trögt kan jag tycka. Regn och rusk ute idag. Blir troligtvis en innedag idag.

Allt har sin tid

Varje dag har jag sammandragningar och vissa dagar värker det lite, ibland molar det på, ibland kommer det och går. Varje dag måste jag vara beredd på att det kan vara på riktigt, men ändå vara inställd på att det bara är förvärkar/livmodern som förbereder sig. Det är jobbigt. Jag blir otålig och ofokuserad. Det tar på humöret. Nåväl, jag kan inte annat än vänta och försöka ta det med ro. Allt har ju sin tid.

Carpe diem?

Jag och Dennis pratade häromdagen om att vi under vårt gemensamma liv nästan ständigt har väntat på något, sett fram emot något.
Carpe diem?
Kanske lyckades vi fånga dagen våra allra första månader tillsammans, då vi kunde ligga i timtal och bara titta varandra i ögonen.
Men sedan kom tankarna på att flytta till Sverige.
Vi väntade på att hitta jobb och bostad och flytta till Sverige.
Så väntade vi på att så småningom flytta hem igen.
Sedan planerade vi och väntade på vårt bröllop.
Nästan genast efter bröllopet började vi vänta Alfred.
Sedan väntade vi på ett syskon till Alfred, men vår livssituation var, tror jag, orsaken till att vi fick vänta ganska länge.
Vi köpte och renoverade hus, och har väntat många år på att kunna flytta in.
Så blev jag äntligen gravid och vi väntade på att få vår Adele.
Äntligen kunde vi flytta in i huset. Landa. Ta det lugnt.
Så blev jag gravid igen och nu väntar vi igen.
När ska vi kunna njuta av dagen, fånga dagen, leva i nuet, sluta vänta och bara vara i nuet? Inse att livet är nu? All väntan har varit livet som gått oss aningen förbi.
Carpe diem?

Allra käraste syster

Jag tror faktiskt inte att jag har tänkt så mycket på det förut, men de senaste veckorna har tanken slagit mig flera gånger. Tänk om jag hade en syster. En syster, några år yngre eller äldre än mig eller kanske i liknande livssituation, med familj och småbarn. En syster som jag kunde ringa till när som helst, som förstod, som kunde stöda, ge goda råd och hjälpa i vått och torrt. Som jag kunde va mig själv med. Så svag som jag kan va ibland.
Jag är glad och tacksam över min familj, mina syskon, släktingar och de vänner och bekanta jag har, men att ha en egen, nära syster måste ändå vara något alldeles speciellt.

I väntans tider

Påsken är förbi. Vi har haft en lugn och skön påskhelg. Vädret har ju varit strålande, så vi har försökt vara ute mycket.
Men det börjar verkligen bli jobbigt för mig att komma ut. Med alla kläder som ska kläs på, jobbigt att böja sig, tungt att gå och stå utomhus också... Hade nästan glömt hur tungt det är på slutet av graviditeten...

Gällande sammandragningar/förvärkar är det olika från dag till dag. Sammandragningar har jag nog både mer och mindre varje dag. Den "värre/molande/regelbundna värken" tvingar mig vissa dagar att ta till såväl panadol och varm dusch som värmedynor och vila, medan jag andra dagar inte känner något alls.
Jag känner mig tudelad. Å ena sidan är jag trött på att vara gravid och känner mig redo att föda, men å andra sidan oroar jag mig lite för babyn om det skulle bli dags nu. Är 36+1 idag. Jag vet inte om de stoppar en eventuell förlossning nu längre, ens i Jakobstad.
Men jag kan bara vänta och se, vila då jag kan (annars "mårar" jag nog på typ som vanligt) och hoppas att allt går bra då det blir dags. Spännande tider!

Stilla veckan

Stilla veckan som vi befinner oss i nu passar mig bokstavligen ganska bra. Jag försöker ta det lugnt och vila så mycket som möjligt. Igår fick jag hjälp av min mamma, men annars försöker jag orka vardagen.

De senaste dagarna har det varit ganska lugnt med sammandragningar, men att vara och storhandla med gubben igårkväll var en stor utmaning. Jag gick i snigelfart och fick sammandragningar hela tiden. Så jag handlar absolut inte ensam med den här stora magen nå mera! Troligtvis blir det närbutiken framöver. Vi bunkrade upp ganska bra igår, vilket blev väldigt påtagligt när vi (eller inte jag då, men...) skulle betala slutsumman (!), men hoppas det inte behöver storhandlas på ett bra tag.

Bara denna dagen och en till så får vi ha Dennis hemma igen. Ska bli skönt. Vi har inte mycket inplanerat för påskhelgen, blir väl födelsedagskaffe på långfredagen, kanske vill Alfred vara påskhäxa på lördag och en träff för mig med en vän på söndag, annars tar vi dagarna som de kommer.

EN RIKTIGT SKÖN OCH SOLIG PÅSK ÖNSKAR JAG DIG

Annorlunda onsdag och en dag i taget

Onsdagen blev inte alls som någon av oss hade tänkt...
På förmiddagen förde jag barnen att skötas, som planerat, för att själv kunna fara till bb på akupunktur. Skulle hämta dem genast efter behandlingen.

Jag kommer väldigt bra överrens med barnmorskan som ger akupunktur och har väldigt lätt för att prata med henne. Jag nämnde att jag tycker att babyns rörelser har ändrat, och t.o.m. minskat, lite under de senaste veckorna, men att jag själv inte var särskilt orolig utan tror att det beror på att babyn har mindre utrymme i magen. Hon tyckte att vi för säkerhets skull kunde ta en kurva efter akupunkturbehandlingen.
Sagt och gjort. Jag fick ligga ca 45 minuter i kurvan och babyns hjärtljud och sammandragningar registrerades. Plötsligt fick jag en sammandragning, som varade ganska länge faktiskt och gjorde lite ont (så att jag kände av den ordentligt, men inte fruktansvärt ont heller). Efter ungefär 10 minuter kom en till liknande och senare ännu en till. Barnmorskan ville att läkaren skulle se på utskriften och efter det blev jag intagen till bb avdelningen och fick medicin för att lugna ner sammandragningarna (jag är ju bara i vecka 34+ ännu och man vill helst att det går 2-3 veckor till). Det blev ganska snart lugnare och de kunde avsluta medicineringen utan att sammandragningarna kom tillbaka. Man ville följa upp vad som hände, så jag fick stanna över natten, men efter lunchen igår fick jag åka hem.
Allt hände så plötsligt och jag hann inte riktigt med själv. Alfred blev nog lite ledsen (säkert chockad över den plötsliga ändringen också) när vi pratade i telefon på kvällen. Jag saknade min man och mina barn oerhört mycket, trots att jag bara var borta ifrån dem ett dygn! Men jag är så van vid att alltid ha dem runtomkring mig, att det alltid ska va liv och rörelse. Vi ska bara vara tillsammans!

Men nu gäller det att försöka ta det lugnt och vila. Det är ju inte alltid så lätt med en 3,5 åring och en 1 åring! Tack och lov är Dennis hemma idag, han är förkyld (vi är alla 4 mer och mindre förkylda dessutom), men jag oroar nog mig lite för hur det ska bli i nästa vecka då han är tvungen att jobba. Jag borde ju inte lyfta så mycket, inte bära Adele alls och inte böja mig så mycket heller, men vem ska då byta blöja, klä på kläderna, laga mat och plocka undan?? Givetvis börjar jag inte storstäda, men vardagen måste ju ändå rulla på. Nåja, nu tar vi en dag i taget och så ser vi hur det blir. Säkert går det på något vis. Vi får också hjälp av släkt och vänner och det är vi mycket tacksamma över, men steget att faktiskt ta emot hjälp kan ibland kännas så stort.

Ännu mera förkylt

Barnen är lite förkylda här, men kanske är det vi föräldrar som lider mest av förkylningen. Det tog ett bra tag imorse innan jag kom igång, det krävdes varmt te, frukost (trots att aptiten inte var på topp) och en hög med näsdukar. Jag är inte jätteförkyld, men det känns ändå i hela kroppen, känner mig ganska tam...
Men nog ska denna dag gå ändå!

Förkylningstider

Vi har (peppar, peppar, ta i trä!) klarat oss rätt så bra undan förkylningar, feber m.m. under såväl hösten som vintern, men det är väl helt enkelt vår tur nu då...
Båda barnen är feberfria, men jag tycker att de börjar ha små förkylningssymptom. Och båda föräldrarna kände imorse av att ngt härjar i kroppen. För mig blir det bättre efter att jag stigit upp och ätit frukost, men jag känner nog av huvudvärk och pickande i näsan just nu... Så få se hur det blir... Jag som så gärna vill på gravidvattenjumppan ikväll (det blev inte av förra veckan och det är inte säkert att det är så många gånger jag kan vara med längre - under de två andra graviditeterna har jag varit sista gången i typ vecka 36/37) och nödvändigtvis behöver slippa på akupunktur imorgon...

Ändrade planer idag

Den här dagen blir inte riktigt som det var planerat, men det gör faktiskt ingenting. Alfred hade feber i fredags och igårkväll fick Adele feber. Så idag är vi bara hemma. Blir, trots det vackra och soliga vädret, en innedag för oss. Inget dagis för Alfred, ingen akupunktur för mig. Men det känns ändå okej. Hoppas jag orkar mig ut en stund med Alfred då Dennis har kommit hem och hoppas solen skiner då ännu.

Helgen var riktigt bra, trots att Alfred var sjuk. Det var en lugn fredag. Lördagen var han feberfri, piggare och mer lik sig själv och vi var faktiskt ute en liten stund. Igår njöt vi av det vackra vädret och grillade korv i solskenet och kvällen tillbringade jag med två av mina kära vänner på restaurang, vi firade J:s födelsedag och åt jättegod mat!

Kostdoktorn och sjukt barn

Igår var jag på en bra, intressant och inspirerande föreläsning med kostdoktorn Andreas Eenfeldt. För mig var inte så mycket nytt egentligen, men det är alltid bra att få uppfriska sina kunskaper och inspireras om och om igen. Jag frågade mig själv flera gånger under kvällens gång "Varför har jag tvivlat och ifrågasatt? Varför kämpar jag och gör snedsteg periodvis, då det egentligen är så enkelt?"
På www.kostdoktorn.se hittar man massor med information om ämnet!

Idag är en lugn dag med sjukt barn hos oss. Alfred mådde illa inatt och idag har han feber och är trött. Det är väldigt påtagligt när han inte är i skick. Det är verkligen ovanligt att han bara vill ligga och vila/sova.

Typiskt

Jag bakar ganska ofta, tycker att det är roligt, men så typiskt att det misslyckas när det måste bli till något, när jag har tänkt bjuda på det jag bakat imorgon... morr... nåjaa, mycket grädde och godis ovanpå så kanske ingen märker något... :)

Efter att ha stått i köket halva dagen är jag trött, i kroppen, och sammandragningarna kommer som ett tecken på att ta det lugnt. Men vem ska städa klart? Dammsuga, skura, torka damm? Gubben kanske? :) Det är han säkert jättepigg på efter en dag på jobbet, fredag och allt... :)

Kom just på att det är kvinnodagen idag! Då vill han säkert ställa upp lite extra! :) (hahaaaa)

En ny vecka

Äntligen känner jag mig lite piggare, och framför allt gladare och mer positiv! Skönt!

En mycket bra helg ligger bakom oss.
På fredagen firade vi Adele tillsammans med fammo och faffa.

På lördagen hade vi Adeles faddrar med fam. på besök och det var så roligt att träffa dem, även om de större barnen har lite svårt att hålla sams... På kvällen var Alfred en stund hos fammos och faffas, vi vilade våra öron och ögon sålänge :-) Lite senare ringde Alfred och frågade om han får sova över där, och det fick han förstås, men sen ringde de igen och sa att han ändå ville hem och sova. Det fick han givetvis och jag måste erkänna att det värmde mitt modershjärta lite extra (för annars är nog fammo en stor favorit som han gärna umgås med). Vi spelade spel och mös i sängen när han kom hem.

Gårdagen blev en hel utedag! På förmiddagen var Dennis och Alfred ute och skruvade bilen i ett par timmar och eftermiddagen tillbringade vi hela familjen vid Bergö. Far och son åkte lite pulka, vi tittade på större barn som åkte slalom, grillade korv, fikade och Alfred hade tur och fick en hel del godis. Moffa och Ritva var också där. Det blev en riktigt lyckad dag och vi var alla trötta på kvällen.

Skönt att inleda en ny vecka med en härlig helg bakom oss. Alfred är i dagis igen, Dennis jobbar ännu en vecka innan vintersemestern och vi får ställa lite inför helgens kalas under den här veckan.

Grattis Adele

Idag fyller vår fina dotter, Alfreds lillasyster, Adele 1 år! :-)
Ett år har gått sedan hon kom till oss. Jag minns det som igår, det är faktiskt en förlossning jag gärna kommer ihåg.
Adele är en glad och nöjd tös, som nyfiket undersöker världen runtomkring sig. Fantastiskt hur mycket hon förstår, trots att hon ännu inte har så många ord i sitt ordförråd. Hon älskar sin storebror och det är härligt att höra hennes ivriga skratt när han väcker henne på morgonen.

Vi hade tänkt fira Adele med paket och sång nu på morgonkvisten, men eftersom magont har hållit mig vaken flera timmar inatt, så firar vi henne senare idag. Imorgon kommer hennes faddrar med familj för att fira henne - det ska bli roligt att träffas för det är ett tag sen sist - och nästa helg blir det mera kalas.

Det blir en lugn och skön fredag hos oss idag. Jag ska återhämta mig efter den jobbiga natten och bara vara med barnen. Igår hämtade jag ut vitaminer som läkaren ordinerat åt mig, eftersom blodprovet visade att jag hade vitaminbrist. Så hoppas jag blir piggare och mer energisk snart.

Sportlovsvecka

Sportlov. För vår del innebär det inget dagis för Alfred på hela veckan. Jag hoppas givetvis på sol och att vi kommer oss ut, gärna varje dag. Alfred mår bäst av att få vara ute varje dag och det är ju bra för mig också. Men just nu besväras jag jättemycket av foglossningen (trodde inte att det kunde göra så ont och vara så jobbigt) och igår hade jag dessutom mycket sammandragningar (också lindriga förvärkar), så jag får verkligen känna efter hur jag mår och lyssna på min kropp. Det är ganska svårt, vardagen rullar ju på som vanligt och barnen kräver ju sitt också. Svårt att hitta tid och möjlighet till vila, men jag ska försöka.
Imorgon blir det både provtagning vid labben och akupunktur vid bb för mig. Vi får stiga upp med tuppen för att hinna, men det är vi ju vana vid (i lördags tyckte Alfred att han hade sovit färdigt då klockan var 06:15, det tyckte inte riktigt föräldrarna... men oftast får vi ge med oss...).
På fredag fyller vår fina Adele 1 år! Vad fort det här året har gått ändå. Det gäller att försöka hänga med och vara närvarande. De växer och ändras så fort och hon är ingen baby längre. Snart går hon obehindrat. Några steg tar hon nu, då hon vågar släppa taget, så snart hinner vi nog inte med henne längre.
Känns konstigt att det är ett år sedan hon kom till världen och att vi snart ska få vara med om det igen, att vara med när en ny människa kommer till världen. Men jag ser fram emot det. Det är spännande.

Vädret

Blev en lugn lördag igår, men jag kom mig ut en stund med barnen i alla fall, trots det blåsiga vädret.
Jag hade sett fram emot sol idag och enligt smhi ska det klarna upp och t.o.m. bli sol på eftermiddagen. Det hoppas jag, då blir det nog att fara ut med barnen. När jag tittar ut nu lockar det inte att gå ut alls.

Planlöst

Inga speciella planer, varken för idag eller för helgen. Kanske borde man ha det, så att man vet vad man ska göra.. Risken finns att jag lämnar inne och sitta annars.. Jag hoppas på sol i alla fall (ser lite lovande ut till söndagen), så kanske jag kommer mig ut. Alfred har fått låna skidor, dom måste han få åka mera med i helgen.

Jag längtar efter våren, värmen och mindre kläder att klä på mig och barnen, efter att va utan gravidmagen (även om jag älskar att bära ett liv i min mage, men den gör mig så tung, klumpig och svårrörlig), efter besök i parken med lek och mellanmål utomhus, efter promenader och andra uteaktiviteter. Och jag längtar efter att få se Dig, som just nu bor i min mage, efter att få hålla Dig i mina armar och lära känna Dig.

Trevlig helg!

30+3

Rådgivningsbesök idag. Allt ok, men jag var ju tvungen att berätta om min enorma trötthet. Hon tyckte inte det var riktigt okej, man ska inte känna sig sååå trött. Har man sovit bra och länge, ska man vakna pigg och utvilad. Det gör jag sällan.
Mitt Hb var ändå 121, så det är knappast orsaken till tröttheten. Jag får remiss till blodprov för att utesluta brist på ngt, t.ex. B12 (som kan orsaka trötthet och nedstämdhet).
Jag hänger kvar, trött men försöker orka, en dag i taget :-)

Jag är ingen robot

Det är ett tag sen jag skrev sist.. Vart rusar dagarna iväg?

Jag tycker att jag har börjat få lite mera energi, men är nog fortfarande trött. Men bara jag orkar med det vardagliga; laga mat, vara med barnen, gärna komma mig ut med dem, plocka undan och städa lite, tvätta och vika kläder, så är jag nöjd. Bara det rullar på. Vi behöver inte ta itu med alla väntande projekt just nu, om vi inte orkar. Vi tar det sen då vi orkar,vill och har tid. Och det är okej. Vi har ju trots allt två livfulla barn som behöver vår tid och energi. Lillen i magen gör sig också påmind varje dag, och jag får påminna mig själv om att ta det lugnt och vila allt emellanåt, då det finns tillfälle. "Jag är ingen robot" brukar mina barn få höra, ibland flera gånger per dag.

Ett litet projekt i taget

Jag ska försöka få något litet gjort varje dag. Ska sätta upp små mål, små sysslor att göra varje dag. Ett litet projekt i taget. För jag lämnar bara och sitta, blir tröttare och slöare och mer apatisk om jag inte gör något alls (även om det är skönt för stunden, men sen mår jag inte bra av det). Jag mår inte heller bra när vardagssysslorna lämnar och huset är fullt av tvätt, smuts, damm och saker är överallt utom där de ska vara. Jag märker att det också stressar mig att vi har så mycket ogjort här ännu efter flytten (många ouppackade påsar och lådor, hyllor och skåp som borde skruvas m.m.). Jag har försökt att inte bry mig, för det fungerar ju att bo ändå, men det maler på i mitt bakhuvud ändå. Jag vill ju få det fint, mysigt, hemtrevligt och personligt, men än är det långtifrån som jag vill ha det här hos oss.
Men babysteps, babysteps...

Så idag har jag städat wc:n här nere. Check!
Ska ännu städa wc:n där uppe.
Imorgon ska jag dammsuga och skura golven här nere.
På fredag golven där uppe.
På lördag röja i lekrummet och hoppas att gubben orkar skruva ihop ett skåp (som jag behöver för att kunna ta fram babykläderna, det börjar snart bli dags för det också. Kanske är det "boa in sig" syndromet som börjar ta vid allteftersom förlossningen närmar sig.)
På söndag ska jag vila, som Gud tänkte det.

Fastlagstisdag

Gårdagen blev faktiskt bättre, så min inställning har betydelse. Till min egen förvåning bakade jag både bröd och fastlagsbullar på förmiddagen och eftermiddagen tillbringade vi med min bror och pappa. Vi tjuvstartade med fastlagsbullar redan igår, så egentligen borde jag hoppa över idag.. Min mage skulle tacka mig då, den mådde inte så bra av bullarna..

Jag har lovat Alfred att vi ska fara till fastlagsfirandet i byn ikväll. Har ännu inte bestämt mig om jag skall fara på vattenjumppan innan (jag hinner nog, men det blir lite tight-blir att gå ut direkt jag kommer hem i så fall). Vattenjumppan är veckans höjdpunkt, som jag ogärna missar. Jag blir så glad av det, får lite mera energi och motivation också.

Ny vecka

En ny morgon, en helt ny vecka. Nu ska jag försöka vara positiv. Att jag är trött kan jag inte glömma eller dölja, men jag kan ju välja att försöka vara positiv. Det är nog enklare på alla sätt att vara då. Jag ska glädja mig åt de små saker jag orkar göra (och inte bli deppad över det jag inte får gjort).
Kanske borde jag boosta med massor av frukt och grönsaker också...

Tack till mina vänner som förstår, stöttar och uppmuntrar!

Vill inte gnälla, men kan inte dölja

Jag vill inte att det här ska vara en "gnäll-blogg", men just nu känns det som att jag bara gnäller. Men jag är inte en sån som kan ljuga och säga att allt är bra, när det inte är det. Åtminstone inte till mina vänner. Jag säger som det är och nu är det inte bra. Då kan jag inte heller skriva att det är bra, inte ens här.

Den här enorma tröttheten börjar slita på mig, på oss. Jag orkar ingenting, vardagen blir svår, barnen en jättestor utmaning och tid och närhet med maken existerar inte. Snart slocknar kanske sparlågan, och vad händer då? Hur vet man att man kommer att orka? Har man något val? Ska man bara kämpa på och hoppas att energin kommer tillbaka snart? Överdriver jag (för samtidigt får jag skuldkänslor över att jag ser allt så negativt nu)?

Mina vänner ser på mig att jag är trött. Flera har påpekat det. Det känns inte bra, att det verkligen syns, men det går ju inte att dölja. Inte en sån här trötthet, en trötthet som jag inte tycks kunna sova bort. Det hjälper inte hur mycket jag än sover, tröttheten sitter liksom längre in, i hela kroppen, överallt. Har aldrig känt så här.
Vi är båda slitna. Då är det svårt att stödja och avlasta varandra. Ingen orkar. Jag märker att vi ibland försöker dölja det, och låtsas vara glada och pratsamma, men jag ser att det inte är helt igenom ärligt.

Jag väntar. Hoppas och tror att det vänder. Gärna snart.

Äntligen skiner solen

Tänk vad solens strålar kan göra mycket. Jag blir mycket gladare och piggare när solen skiner in genom fönstret.
Vi var ute en stund på förmiddagen, men det var ganska kallt så det blev inte länge. Efter lunchen somnade faktiskt båda barnen, och själv slumrade jag till en stund också. Det var välbehövligt. Barnen vaknade strax efter 6 imorse och då blir dagen jättelång och tröttsam (för oss alla) om vi inte vilar lite. Annars brukar Alfred inte sova dagtid hemma, bara på dagis. Men ibland behövs det.
Ikväll borde vi hitta på någonting tillsammans, hela familjen. Vi (mest jag) har varit så trötta den senaste tiden, så jag tycker vi knappt har hunnit eller orkat umgås med varandra. Vi har mest "gått om varandra". Kvällarna brukar bli roligare och lättare om man hittar på något, annars blir vi slöa och hängiga och bara väntar på att klockan ska bli så mycket att vi kan lägga barnen och själva gå och sova.

Sover, men är inte utvilad

Klockan 20:00 är jag helt slut om kvällarna. Så ofta när barnen har somnat går även jag och lägger mig. Men vaknar ändå inte utvilad, utan känner mig bara trött. Slut. Tror inte det spelar någon roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Kanske beror det på graviditeten, kanske mitt låga hb, kanske bristen på utomhusvistelse, kanske för lite grönsaker och frukt, kanske "postsyndrom" efter 3,5 års lång renovering, kanske beror det på allt detta, blandat tillsammans... i en dålig coctail...

Trött, men tänker på andra

Tisdag är min må-bra-dag. Igår träffade jag min vän J efter vattenjumppan. Vi pratade mycket, om ganska allvarliga och djupa saker. Mina tankar går till henne idag också.

Mina tankar går också till en annan familj i bekantskapskretsen, som idag utökas med två nya familjemedlemmar. Hoppas allt går bra.

Vår son är på dagisutflykt med buss till Nanoq idag. Ska bli spännande att höra om hans dag när jag hämtar honom.

Känner mig fruktansvärt trött, fortfarande... När ska jag bli piggare och få energin tillbaka? Allt bara lämnar, allt känns motigt... Inte likt mig, egentligen, men nu är det bara så...

Runebergsdagen

När vi bodde i Helsingborg ombads jag på min arbetsplats (en förskola) att sjunga Finlands nationalsång när det var Finlands självständighetsdag. Javisst, det kan jag göra, tänkte jag, och började sjunga för barnen. Men jag hann inte sjunga mycket innan jag kom på själv att jag inte kan texten... Jag kom inte ihåg texten i "Vårt land"! Jag skämdes... Så förlåt Runeberg. Idag ska jag sjunga den (dock se på texten samtidigt) och mumsa i mig en runebergstårta.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

Kort uppdatering efter paus

Jag har inte skrivit på ett tag. Har inte orkat, hunnit, haft inspiration.
Egentligen har jag inget att skriva om nu heller.

Båda barnen är ännu lite förkylda. Vi vuxna känner också av lite förkylning.

Trist väder. Vi har inte varit ute på flera dagar, vilket resulterar i att vi blir trötta, slöa och gnälliga. Kanske mest jag... Jag vill ju ha sol och några minusgrader! Längtar efter när man börjar känna att solen börjar värma lite, men jag får väl vänta flera veckor ännu, kanske månader...

Vecka 27+ nu, vart rusar tiden iväg? Kom på att jag snart måste börja leta efter babykläderna och tvätta dem (jag som just packat undan dem). Jag mår bra. Foglossningen är lite bättre nu, bara ett akupunkturbesök verkar ha lindrat! Ska på nytt i nästa vecka. Sover bättre nu också. Men ingen energi har jag, har också lågt hb och borde ta järntillskott, men min mage brukar inte må bra alls då. Försöker få i mig lite "blodsaft" ibland.
När ska vår familj få tillbaka energin?

Till parken idag

Jag har en mycket trevlig gårkväll bakom mig. Efter en välbehövlig, ganska tung vattenjumppa träffade jag min vän J på cafè. Alltid lika lättsamt och pratsamt!

Idag efter dagishämtningen blir det en tur till en lekpark för att träffa våra vänner L, L och lilla I. Ska bli kul att äntligen få se den lilla "live". Blir säkert kul för pojkarna också att få leka tillsammans ute. Hoppas på sol (har de ju lovat)!

Helgen som var

Helgen var riktigt bra!
På lördagen var Dennis, som sagt, och åka slalom till Vuokatti med sina kompisar. Han var borta hela dagen, kvällen och natten... Jag var ute en stund i snöyran med barnen på dagen, men det blev inte länge. Alfred blev besviken när det inte gick att åka pulka p.g.a. all snö. På eftermiddagen och kvällen hade vi gäster. Mammor och barn. Det var kanske inte så avkopplande som jag skulle önska (läs: kaos), men det var roligt att träffa mina vänner i alla fall.
Söndagen var vacker med sol och lagom temperatur. Jag var ute med Alfred på gården på förmiddagen och på eftermiddagen var vi ute hela familjen. Alfred provade på att skrinna för första gången. Det gick sådär. Han trodde nog att han skulle kunna skrinna, men det var t.o.m. svårt att hållas upprätt och stå. Benen liksom bara vek sig på honom. Efter en liten stund ville han byta om till vanliga skor och kort därefter ta fikapaus, med varm oboy och banankaka (det tyckte han var det bästa med hela dagen). Men vi har i alla fall inlett hans skridskoåkande. Blir att testa flera gånger och öva, uppmuntra, ge tid, ha tålamod...

Igår var jag med Alfred till barnläkare p.g.a. hans ständigt återkommande magproblem. Så nu ska vi köra två veckor helt laktosfritt och hoppas att det skulle räcka och ge lugnare mage. Utbudet av laktosfria produkter är ju stort nuförtiden, så det känns inte som någon svårighet alls.

Idag är en lugn dag. Vackert väder, härligt! Blir nog att ta sig ut med barnen på eftermiddagen.

Pannacotta med blåbär

Här är receptet på blåbärspannacottan jag bjöd på i helgen. Mycket uppskattad trots att den inte var söt.

Ca 10 små portioner

2 gelatinblad
2 dl blåbär (+ ca 1 dl till garnering)
1 msk pressad citron
3 dl grädde (+ ca 1 dl till garnering)
en kvist citronmeliss

- Blötlägg gelatinbladen i rikligt med kallt vatten i fem minuter.
- Koka upp blåbär och citronsaft, låt puttra en halv minut. Mixa bären med stavmixer direkt i kastrullen.
- Ge grädden ett uppkok i en annan kastrull, ta sedan av från värmen.
- Krama ur gelatinbladen och rör ner dem i den varma grädden och tillsätt blåbärspurén.
- Fyll försiktigt upp smeten i små glas på en bricka. Ställ in brickan i kylen i några timmar, tills pannacottan stelnat.
- Garnera med vispad grädde, blåbär och några citronmelissblad.

Receptet är taget ur Anna Halléns bok "LCHF för familjen":  http://www.annahallen.se/mina-bocker

Hemligt

Jag har vetat om en hemlighet, en överraskning, i några dagar nu. Har ändå gått bra att hemlighålla det, trots att jag har jättesvårt för att ljuga. Nu behövde jag ju inte direkt ljuga, bara undvika ämnet och avleda. Men nu är det inte hemligt längre.
För snart en timme sedan knackade det på dörren hos oss. Dennis blev mycket överraskad när han förvånad öppnade dörren och fick se sina kompisar stå där! Väskan packades snabbt och nu är hela gänget på väg till Vuokatti för att åka slalom och ha roligt tillsammans. Hoppas det blir en lyckad heldag (och kväll och natt, får vi väl räkna med...) och grattis än en gång Dennis och S!

Idag ska jag och barnen vara ute, skönt att det är mildare väder. Kanske ska vi åka lite pulka, kanske hälsa på fammo och faffa. Senare får vi besök av andra mammor och barn. Blir trevligt, både för mammorna och barnen. Jag ska bjuda på blåbärspannacotta (lchf). Kanske skriver jag ner receptet sen (bild skulle jag också visa, om jag bara fick det att fungera-försökte för någon dag sedan, utan resultat).

En kall torsdag

Idag borde jag inte fastna framför datorn, utan försöka få något gjort här hemma istället. Vika tvätt, dammsuga, skura, plocka undan saker...

Ute är det 18 minusgrader, så just nu väntar jag på att dottern ska somna i sin säng istället för ute i vagnen som hon annars brukar. Det går än så länge inte så bra, hon ställer sig upp i sängen genast jag går därifrån, spottar ut nappen och börjar prata/skrika/gråta. Det brukar fungera att med jämna mellanrum gå till henne, lägga ner henne och ge nappen åt henne. Efter ett tag ger hon upp och lugnar ner sig. Få se om det lyckas idag. Det är länge sen hon har sovit förmiddagslur inomhus. Ute somnar hon däremot snabbt och kan sova upp till 3-4 timmar. Jag vet inte riktigt hur jag ska få något uträttat här inne när hon ska sova. Nåja, det får bli som det blir. Städningen är inte så viktig heller, jag har börjat prioritera mycket annorlunda de senaste åren. Det viktigaste är att hon somnar och får sova gott så att hon orkar hela dagen. Lördagens gäster får helt enkelt ta det som det är, städat eller inte.

Det kommer att bli en bra helg har jag på känn, för alla i vår familj. Jag hoppas fortfarande på vackert uteväder, så kanske vi skulle få provat sonens nya skrinnskor i helgen. Bara jag hittar cykelhjälmen i någon ouppackad låda någonstans. Och bara den passar.

Nu somnade hon visst! Nu ska jag ta itu med mina sysslor. En skön torsdag önskar jag Dig!

Energi

Tyvärr blev det ingen sol igår som jag hade hoppats på, men jag fortsätter att hoppas på sol snart. Jag var ute en stund med barnen på eftermiddagen i alla fall, men faktiskt inte så länge. För första gången (vad jag kan minnas) var det Alfred som ville gå in.

Just nu får jag energi av:
- vackra vinterdagar
- att läsa bland lchf bloggar och bläddra i hälso- och kokböcker
- nyttig och god mat
- min älskade familj (vad vore livet utan er!)
- att träffa mina vänner

Energi har verkligen varit en bristvara den senaste tiden... Jag har t.o.m. märkt att det syns på mig hur trött jag är och det är inte roligt.
Men faktum kvarstår (trots att jag försöker ladda energi) att jag sover väldigt dåligt om nätterna nu. Mest är det foglossningen som bråkar. Jag vaknar av värk, vaknar varje gång jag måste svänga mig för att det gör så ont, och det är många gånger per natt. Ibland blir jag väckt av ett barn som gråter, ibland av gubben som snarkar eller tar alltför mycket plats i sängen och många gånger måste jag gå upp och kissa eller dricka vatten... Gubben kan jag säga till, barnen somnar oftast snabbt om och igår fick jag tips på akupunktur mot foglossning. Värt att testa, för den här värken och sömnbristen orkar jag inte med mycket längre.

Kom vackra vinterväder

Idag är det lite undanröjning och städning som står på agendan. Annars är det ganska lugnt.
Jag hoppas på vackert väder, med sol som gnistrar i snön, till eftermiddagen. I så fall ska jag ta mig ut med barnen och hitta på något roligt.
Jag ser fram emot min vattenjumppa ikväll. En del är säkert inte med, av naturliga orsaker, och kanske börjar det nya.

Årets första

God fortsättning och gott nytt år 2013!
Adventstiden hos oss var lugn och skön, julen blev dock ganska kaos, men nu efter att allt återgott till det normala har vi det lugnt och skönt igen och alla mår vi bra av vardagliga rutiner.
I helgen hade jag och Dennis efterlängtad och uppskattad "tumistid". Barnen var hos farmor och farfar och vi var ut och äta gott på restaurang. Borde vi göra lite oftare!
Den här veckan är vardagsrutinerna igång på riktigt. Dennis jobbar, Alfred är i dagis och min vattenjumppa och Dennis innebandy kör igång. En helt vanlig vardagsvecka.