Sportlovsvecka

Sportlov. För vår del innebär det inget dagis för Alfred på hela veckan. Jag hoppas givetvis på sol och att vi kommer oss ut, gärna varje dag. Alfred mår bäst av att få vara ute varje dag och det är ju bra för mig också. Men just nu besväras jag jättemycket av foglossningen (trodde inte att det kunde göra så ont och vara så jobbigt) och igår hade jag dessutom mycket sammandragningar (också lindriga förvärkar), så jag får verkligen känna efter hur jag mår och lyssna på min kropp. Det är ganska svårt, vardagen rullar ju på som vanligt och barnen kräver ju sitt också. Svårt att hitta tid och möjlighet till vila, men jag ska försöka.
Imorgon blir det både provtagning vid labben och akupunktur vid bb för mig. Vi får stiga upp med tuppen för att hinna, men det är vi ju vana vid (i lördags tyckte Alfred att han hade sovit färdigt då klockan var 06:15, det tyckte inte riktigt föräldrarna... men oftast får vi ge med oss...).
På fredag fyller vår fina Adele 1 år! Vad fort det här året har gått ändå. Det gäller att försöka hänga med och vara närvarande. De växer och ändras så fort och hon är ingen baby längre. Snart går hon obehindrat. Några steg tar hon nu, då hon vågar släppa taget, så snart hinner vi nog inte med henne längre.
Känns konstigt att det är ett år sedan hon kom till världen och att vi snart ska få vara med om det igen, att vara med när en ny människa kommer till världen. Men jag ser fram emot det. Det är spännande.

Vädret

Blev en lugn lördag igår, men jag kom mig ut en stund med barnen i alla fall, trots det blåsiga vädret.
Jag hade sett fram emot sol idag och enligt smhi ska det klarna upp och t.o.m. bli sol på eftermiddagen. Det hoppas jag, då blir det nog att fara ut med barnen. När jag tittar ut nu lockar det inte att gå ut alls.

Planlöst

Inga speciella planer, varken för idag eller för helgen. Kanske borde man ha det, så att man vet vad man ska göra.. Risken finns att jag lämnar inne och sitta annars.. Jag hoppas på sol i alla fall (ser lite lovande ut till söndagen), så kanske jag kommer mig ut. Alfred har fått låna skidor, dom måste han få åka mera med i helgen.

Jag längtar efter våren, värmen och mindre kläder att klä på mig och barnen, efter att va utan gravidmagen (även om jag älskar att bära ett liv i min mage, men den gör mig så tung, klumpig och svårrörlig), efter besök i parken med lek och mellanmål utomhus, efter promenader och andra uteaktiviteter. Och jag längtar efter att få se Dig, som just nu bor i min mage, efter att få hålla Dig i mina armar och lära känna Dig.

Trevlig helg!

30+3

Rådgivningsbesök idag. Allt ok, men jag var ju tvungen att berätta om min enorma trötthet. Hon tyckte inte det var riktigt okej, man ska inte känna sig sååå trött. Har man sovit bra och länge, ska man vakna pigg och utvilad. Det gör jag sällan.
Mitt Hb var ändå 121, så det är knappast orsaken till tröttheten. Jag får remiss till blodprov för att utesluta brist på ngt, t.ex. B12 (som kan orsaka trötthet och nedstämdhet).
Jag hänger kvar, trött men försöker orka, en dag i taget :-)

Jag är ingen robot

Det är ett tag sen jag skrev sist.. Vart rusar dagarna iväg?

Jag tycker att jag har börjat få lite mera energi, men är nog fortfarande trött. Men bara jag orkar med det vardagliga; laga mat, vara med barnen, gärna komma mig ut med dem, plocka undan och städa lite, tvätta och vika kläder, så är jag nöjd. Bara det rullar på. Vi behöver inte ta itu med alla väntande projekt just nu, om vi inte orkar. Vi tar det sen då vi orkar,vill och har tid. Och det är okej. Vi har ju trots allt två livfulla barn som behöver vår tid och energi. Lillen i magen gör sig också påmind varje dag, och jag får påminna mig själv om att ta det lugnt och vila allt emellanåt, då det finns tillfälle. "Jag är ingen robot" brukar mina barn få höra, ibland flera gånger per dag.

Ett litet projekt i taget

Jag ska försöka få något litet gjort varje dag. Ska sätta upp små mål, små sysslor att göra varje dag. Ett litet projekt i taget. För jag lämnar bara och sitta, blir tröttare och slöare och mer apatisk om jag inte gör något alls (även om det är skönt för stunden, men sen mår jag inte bra av det). Jag mår inte heller bra när vardagssysslorna lämnar och huset är fullt av tvätt, smuts, damm och saker är överallt utom där de ska vara. Jag märker att det också stressar mig att vi har så mycket ogjort här ännu efter flytten (många ouppackade påsar och lådor, hyllor och skåp som borde skruvas m.m.). Jag har försökt att inte bry mig, för det fungerar ju att bo ändå, men det maler på i mitt bakhuvud ändå. Jag vill ju få det fint, mysigt, hemtrevligt och personligt, men än är det långtifrån som jag vill ha det här hos oss.
Men babysteps, babysteps...

Så idag har jag städat wc:n här nere. Check!
Ska ännu städa wc:n där uppe.
Imorgon ska jag dammsuga och skura golven här nere.
På fredag golven där uppe.
På lördag röja i lekrummet och hoppas att gubben orkar skruva ihop ett skåp (som jag behöver för att kunna ta fram babykläderna, det börjar snart bli dags för det också. Kanske är det "boa in sig" syndromet som börjar ta vid allteftersom förlossningen närmar sig.)
På söndag ska jag vila, som Gud tänkte det.

Fastlagstisdag

Gårdagen blev faktiskt bättre, så min inställning har betydelse. Till min egen förvåning bakade jag både bröd och fastlagsbullar på förmiddagen och eftermiddagen tillbringade vi med min bror och pappa. Vi tjuvstartade med fastlagsbullar redan igår, så egentligen borde jag hoppa över idag.. Min mage skulle tacka mig då, den mådde inte så bra av bullarna..

Jag har lovat Alfred att vi ska fara till fastlagsfirandet i byn ikväll. Har ännu inte bestämt mig om jag skall fara på vattenjumppan innan (jag hinner nog, men det blir lite tight-blir att gå ut direkt jag kommer hem i så fall). Vattenjumppan är veckans höjdpunkt, som jag ogärna missar. Jag blir så glad av det, får lite mera energi och motivation också.

Ny vecka

En ny morgon, en helt ny vecka. Nu ska jag försöka vara positiv. Att jag är trött kan jag inte glömma eller dölja, men jag kan ju välja att försöka vara positiv. Det är nog enklare på alla sätt att vara då. Jag ska glädja mig åt de små saker jag orkar göra (och inte bli deppad över det jag inte får gjort).
Kanske borde jag boosta med massor av frukt och grönsaker också...

Tack till mina vänner som förstår, stöttar och uppmuntrar!

Vill inte gnälla, men kan inte dölja

Jag vill inte att det här ska vara en "gnäll-blogg", men just nu känns det som att jag bara gnäller. Men jag är inte en sån som kan ljuga och säga att allt är bra, när det inte är det. Åtminstone inte till mina vänner. Jag säger som det är och nu är det inte bra. Då kan jag inte heller skriva att det är bra, inte ens här.

Den här enorma tröttheten börjar slita på mig, på oss. Jag orkar ingenting, vardagen blir svår, barnen en jättestor utmaning och tid och närhet med maken existerar inte. Snart slocknar kanske sparlågan, och vad händer då? Hur vet man att man kommer att orka? Har man något val? Ska man bara kämpa på och hoppas att energin kommer tillbaka snart? Överdriver jag (för samtidigt får jag skuldkänslor över att jag ser allt så negativt nu)?

Mina vänner ser på mig att jag är trött. Flera har påpekat det. Det känns inte bra, att det verkligen syns, men det går ju inte att dölja. Inte en sån här trötthet, en trötthet som jag inte tycks kunna sova bort. Det hjälper inte hur mycket jag än sover, tröttheten sitter liksom längre in, i hela kroppen, överallt. Har aldrig känt så här.
Vi är båda slitna. Då är det svårt att stödja och avlasta varandra. Ingen orkar. Jag märker att vi ibland försöker dölja det, och låtsas vara glada och pratsamma, men jag ser att det inte är helt igenom ärligt.

Jag väntar. Hoppas och tror att det vänder. Gärna snart.

Äntligen skiner solen

Tänk vad solens strålar kan göra mycket. Jag blir mycket gladare och piggare när solen skiner in genom fönstret.
Vi var ute en stund på förmiddagen, men det var ganska kallt så det blev inte länge. Efter lunchen somnade faktiskt båda barnen, och själv slumrade jag till en stund också. Det var välbehövligt. Barnen vaknade strax efter 6 imorse och då blir dagen jättelång och tröttsam (för oss alla) om vi inte vilar lite. Annars brukar Alfred inte sova dagtid hemma, bara på dagis. Men ibland behövs det.
Ikväll borde vi hitta på någonting tillsammans, hela familjen. Vi (mest jag) har varit så trötta den senaste tiden, så jag tycker vi knappt har hunnit eller orkat umgås med varandra. Vi har mest "gått om varandra". Kvällarna brukar bli roligare och lättare om man hittar på något, annars blir vi slöa och hängiga och bara väntar på att klockan ska bli så mycket att vi kan lägga barnen och själva gå och sova.

Sover, men är inte utvilad

Klockan 20:00 är jag helt slut om kvällarna. Så ofta när barnen har somnat går även jag och lägger mig. Men vaknar ändå inte utvilad, utan känner mig bara trött. Slut. Tror inte det spelar någon roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Kanske beror det på graviditeten, kanske mitt låga hb, kanske bristen på utomhusvistelse, kanske för lite grönsaker och frukt, kanske "postsyndrom" efter 3,5 års lång renovering, kanske beror det på allt detta, blandat tillsammans... i en dålig coctail...

Trött, men tänker på andra

Tisdag är min må-bra-dag. Igår träffade jag min vän J efter vattenjumppan. Vi pratade mycket, om ganska allvarliga och djupa saker. Mina tankar går till henne idag också.

Mina tankar går också till en annan familj i bekantskapskretsen, som idag utökas med två nya familjemedlemmar. Hoppas allt går bra.

Vår son är på dagisutflykt med buss till Nanoq idag. Ska bli spännande att höra om hans dag när jag hämtar honom.

Känner mig fruktansvärt trött, fortfarande... När ska jag bli piggare och få energin tillbaka? Allt bara lämnar, allt känns motigt... Inte likt mig, egentligen, men nu är det bara så...

Runebergsdagen

När vi bodde i Helsingborg ombads jag på min arbetsplats (en förskola) att sjunga Finlands nationalsång när det var Finlands självständighetsdag. Javisst, det kan jag göra, tänkte jag, och började sjunga för barnen. Men jag hann inte sjunga mycket innan jag kom på själv att jag inte kan texten... Jag kom inte ihåg texten i "Vårt land"! Jag skämdes... Så förlåt Runeberg. Idag ska jag sjunga den (dock se på texten samtidigt) och mumsa i mig en runebergstårta.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.