Carpe diem?

Jag och Dennis pratade häromdagen om att vi under vårt gemensamma liv nästan ständigt har väntat på något, sett fram emot något.
Carpe diem?
Kanske lyckades vi fånga dagen våra allra första månader tillsammans, då vi kunde ligga i timtal och bara titta varandra i ögonen.
Men sedan kom tankarna på att flytta till Sverige.
Vi väntade på att hitta jobb och bostad och flytta till Sverige.
Så väntade vi på att så småningom flytta hem igen.
Sedan planerade vi och väntade på vårt bröllop.
Nästan genast efter bröllopet började vi vänta Alfred.
Sedan väntade vi på ett syskon till Alfred, men vår livssituation var, tror jag, orsaken till att vi fick vänta ganska länge.
Vi köpte och renoverade hus, och har väntat många år på att kunna flytta in.
Så blev jag äntligen gravid och vi väntade på att få vår Adele.
Äntligen kunde vi flytta in i huset. Landa. Ta det lugnt.
Så blev jag gravid igen och nu väntar vi igen.
När ska vi kunna njuta av dagen, fånga dagen, leva i nuet, sluta vänta och bara vara i nuet? Inse att livet är nu? All väntan har varit livet som gått oss aningen förbi.
Carpe diem?