Vardagen som trebarnsmamma

Det känns som att Elna alltid har funnits i vår familj (och utan henne skulle inte vår familj vara komplett heller), samtidigt som det ibland känns som om det var igår jag kom hem från bb. Tiden är märklig. Så kort ibland, så lång ibland. Kan kännas så olika.
Vardagen rullar på bra här, tycker jag. Jag gör vad jag orkar och hinner och försöker prioritera barnen och bortse från mycket annat runtomkring just nu (därför har jag inte skrivit här heller på länge). Jag tar en sak i taget, påbörjar något, men hinner kanske inte slutföra det. Så är det nu och så får det vara också.

Förlossningsberättelsen

När jag klev upp ur sängen på tisdag morgon förra veckan gick fostervattnet. Jag hade inte alls ont, tog god tid på mig, ringde bb, fixade barnvakt åt Adele och förde Alfred till dagis. Sen körde jag själv iväg till bb och var framme ett par timmar efter vattenavgången. Fortfarande inga sammandragningar.

Jag undersöktes och man kunde konstatera att det rörde sig om "hög" fostervattensavgång (det hade alltså gått hål högre upp) och att jag öppnats 3 cm (så tydligen hade alla sammandragningar och "förvärkar" gjort någon nytta i alla fall). Jag blev intagen på avdelningen, fick ett eget rum och med jämna mellanrum kontrollerades babyns hjärtljud och ev. sammandragningar, men det var lugnt, inga "värre" sammandragningar. På eftermiddagen kom Dennis dit och vi gick i korridorer, upp och ner i trappor och var t.o.m. ut och köra med bilen lite. Fortfarande lugnt.
Jag blev kvar över natten och mitt i natten fick jag antibiotika dropp (för att förebygga ev. infektion i och med lång fostervattensavgång), som jag skulle få var 8:e timme tills babyn var född. Natten var lugn.

Eftersom jag inte hade fått några riktiga sammandragningar ännu på onsdag morgon, så blev det igångsättning via dropp kl. 08:30. Först en liten dos, som successivt ökades varje halvtimme. Först kl. 10:30 började jag känna av lite sammandragningar, men jag hade svårt att avgöra hur allvarliga de var. Jag och Dennis höll telefonkontakt. En timme senare började sammandragningarna göra ont och 12:30 ringde jag Dennis och bad honom komma dit. 45 minuter senare var han där och då hade jag riktigt ont och sammandragningarna kom tätt (ca 2-3 minuter emellan). Barnmorskan såg hur ont jag hade och rekommenderade en varm dusch, men ville undersöka mig först. Någon dusch skulle jag inte hinna med. Jag var öppen 8 cm och det var bara att söka sig till förlossningssalen. "Kan jag få lustgas nu!?" var det första jag sa väl inne i förlossningssalen. Och lustgas blev det och ingen annan smärtlindring. Lustgasen har fungerat ypperligt för mig nu under två förlossningar. Jag kunde t.o.m. skämta och skratta lite mellan de täta sammandragningarna.
Ca 2 timmar senare var jag helt öppen och efter 17 minuters kämpande såg hon äntligen dagens ljus (och ljust var det, för solen sken in genom fönstret), vår fina dotter!! Vilken lättnad, vilken obeskrivlig lycka och glädje!! Tack Gud för vår fina dotter!!

Än en gång fick jag en positiv förlossningsupplevelse, mycket tack vare de hjälpande barnmorskorna och Dennis. Både jag och flickan mådde bra och efter 3 dygn av återhämtning och vila kunde jag åka hem och påbörja livet som trebarnsmor.

Ett ögonblick av närhet

Jag önskar jag kunde spara en stund, ett ögonblick av nuet, då jag lägger mitt ansikte mot vår nyfödda dotters panna, kind eller hår och känner doften av henne. Tänk att kunna ta fram det ögonblicket nån gång senare i livet, kanske mitt i tonårstrotset.. Men det går ju inte. Istället får jag ta tillvara stunderna av närhet, doften av nyfödd och känslan av hennes mjuka hår och lena kind, och njuta så mycket jag kan. För att senare kunna minnas.