tisdag 18 februari 2014

Högvarv och obalans

Min hjärna går på högvarv. Och jag har obalans.
Jag borde städa, rensa ur och ordna upp bland våra saker, men jag vet inte var jag ska börja och hur jag skall gå tillväga. Samtidigt varken vill jag eller orkar stressa, men ändå spökar saker jag borde göra i min hjärna. Jag kan inte koppla av och njuta då jag vet att jag har tusen saker jag borde göra. Ena stunden struntar jag i alla måsten och borden och bara försöker vara i nuet, medan jag nästa stund kommer på mig själv med att fundera över något jag borde göra. Ibland tänker jag att det får vara så här nu (kaos, stökigt, ouppackade lådor och påsar, ingen direkt inredningsstil m.m.) nu när barnen är små och vi har fullt upp med att bara ta hand om dem, men ändå mår jag inte bra av att ha det så här. Jag vill ju ha det fint och städat och ordnat runtomkring mig. Jag trodde vi äntligen skulle få det så som vi vill ha det då vi flyttade in i huset, men orken och lusten tog liksom slut. Helt slut. Jaa, ni märker.. Det är kaos både runt mig och inne i mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare och orka. Att det är en världslig sak kan man tycka, det tycker jag egentligen också, men då det får mig att må så dåligt så borde jag ju göra något åt det.

tisdag 11 februari 2014

Tankeställare

Jag fick mig en tankeställare då jag satt med Elna i väntrummet vid sjukhuset i förra veckan.
Väntetiden var, och är ofta, lång vid jouren. Vi fick vänta i över två timmar. I väntrummet var också en pappa med sina två förkylda barn, pojken i 8-9 års åldern och flickan i 3-4 års åldern. Jag hann iaktta dem ganska länge, trots att jag försökte att inte titta så mycket. Pappan var väldigt stressad och irriterad, det märktes tydligt i både hans agerande och hans prat. Flickan var rastlös och hade spring i benen trots sin förkylning (inte konstigt eftersom de hade fått vänta i ca tre timmar, framkom det så småningom). Hon sprang ifrån pappa och storebror. Ibland sprang pappan irriterad och suckande efter henne och ibland lät han storebror hämta henne och det var inte bara en gång som pojken himlade med sina ögon åt pappan. Storebror retades också gärna med flickan, men försökte även hjälpa till och tillrättavisa. När de äntligen trodde att det skulle bli deras tur och det inte blev det så hördes tydliga svordomar ur pappans mun. Flickan ville sitta, hon ville läsa, rev sönder tidningen lite, ville gå iväg, ville ha sin napp, ville inte sitta, ville springa iväg... Flickan ville dricka vatten och spillde förstås på stolen. Pappans frustration blev värre och värre. Han själv ville helst sitta och läsa på sin mobil, vilket han också gjorde så fort han fick tillfälle. Nåja, ni kanske får en bild av hur det var.

Så till mina tankar kring situationen. När jag satt där kunde jag inte annat än tycka synd om både pojken och flickan. De var förkylda och säkert också trötta och hade väntat jättelänge. Jag tyckte att de var jätteduktiga och om pappan bara hade gjort si eller så och inte så som han gjorde hade det säkert varit mycket lättare och roligare för dem alla tre. Samtidigt förstod jag ju pappans frustration över att behöva vänta så länge. Men ändå blev jag smått arg på honom för att han var som han var mot barnen och speciellt mot flickan. Varför tog han t.ex. inte flickan i famnen, med nappen i munnen kanske, och läste en bok för henne (pojken hade säkert också gärna lyssnat)? Varför gick han inte till lekhörnan och lekte med dem?
Men den ordentliga tankeställaren jag fick var att det här kunde lika gärna ha varit jag eller Dennis tillsammans med Alfred och Adele. Jag kände så igen mig/oss. Det är så lätt att se när någon annan gör fel, men så svårt att inse och ändra sina egna felaktiga handlingar. Jag förstår att pappans ork och tålamod var slut, det händer ofta hos oss och det är alltid barnen som lider av det. Vi orkar inte se och lyssna på dem ordentligt och agera respektfullt gentemot dem. Vi är trötta, arga, besvikna och ledsna och de känslorna tar över.

Jag fick mig alltså en rejäl tankeställare. Även om jag var arg på pappan och tyckte att han många gånger gjorde fel kände jag så väl igen mig. Jag har tänkt en hel del på det här.
Alfred och Adele var överlyckliga då jag och Elna kom hem från sjukhuset och det märktes tydligt att de hade saknat mig. Jag bestämde mig för att försöka vara lugnare (och inte höja rösten i onödan) här hemma och engagera mig mera i barnen och deras lek.
Det här är ju vad jag alltid har velat (sedan jag var en liten flicka och tillsammans med flickkompisarna skrev listor över eventuella framtida äkta män); hitta en bra man att gifta mig med och bilda familj med. Jag har alltid velat ha barn, ganska många dessutom. Det är ju mitt val. Jag har velat och vill det här, så varför gnäller jag och är alltför ofta  irriterad och stressad? Nej, det är dags att ändra mig. Jag vill  istället försöka se möjligheterna och glädjestunderna tillsammans med mina barn.
Så de senaste dagarna har jag varit lugnare. Jag har pratat lugnare och försökt att inte stressa upp mig i onödan. Jag har lekt med barnen. Och den tydliga effekten är omedelbar: barnen har varit lugnare och gladare och lekt bättre tillsammans! Och alla har mått mycket bättre!

torsdag 6 februari 2014

Sjukstuga och en natt på barnavdelningen

Hela förra veckan hade vi sjukstuga hos oss. Det började med Alfred som plötsligt fick feber som sedan gick över i förkylning, men Alfred klarade sig egentligen bäst för han var bättre redan efter några dagar. Någon dag senare fick Adele feber och förkylning och även jag själv blev förkyld. Elna drabbades så småningom av det samma och t.o.m. Dennis som sällan blir förkyld fick det också. Alla i familjen var sjuka, i olika utsträckning.

Och sjukstugan fortsatte även denna vecka. Adele och Elna var mest krassliga. Elna var så dunderförkyld och hade feber i flera dagar att jag på tisdagmorgon ringde till sjukhuset för att rådgöra. Vi fick en läkartid på eftermiddagen och efter två timmars väntan slapp vi äntligen in till läkaren, som ganska snabbt kunde konstatera att hon var ordentligt förkyld och rosslig och dessutom hade öroninflammation. Man tog blodprov på henne (jag avskyr då det ska tas på barnen, jag kan knappt hålla egna tårar borta, det gör så ont i mig att se dem så ledsna och inte kunna hjälpa) och gav henne spira och kortisontabletter. Efter att ha samtalat med barnläkaren meddelade jourläkaren att vi ska komma till barnavdelningen.

Tack och lov blev det ingen långvarig vistelse på avdelningen, utan vi slapp hem igår efter lunchen. Febern har gett med sig, hon får medicin mot öroninflammationen och förra natten var jättebra och hon sov hela natten igenom utan ett ljud. Idag är hon pigg och glad och leker med Alfred och Adele som vanligt. Hon hostar nog ännu och är snorig, och matlusten är inte den bästa ännu, men hon är klart på bättringsväg. Adele och jag själv är lite förkylda ännu också, men jag hoppas det ger med sig snart. Det räcker med sjukstuga för oss nu!!