Trött

Jag är så trött nu. Igen. Och nej, jag är inte gravid (men på sätt och vis skulle det vara enkelt då, jag menar då vore det ju förklarligt att jag är så trött, men nej, det är sällan enkelt att vara gravid)!
Jag vet inte vad jag ska skylla tröttheten, och framförallt bristen på tålamod, på...
Barnen som tar massor av energi (jag känner sällan att jag räcker till)? Värken och dålig sömn kanske? Är det månne en förkylning på gång (har känt av lite vissa kvällar)? Eller det faktum att jag inte fått till någon löprunda på flera dagar? Eller att jag städade och fixade och donade dagligen i över en veckas tid inför julen, och dit for all energi?
Eller kanske allt detta. Och mycket annat också. Hoppas jag piggnar till snart! (Det hoppas nog resten av familjen också).

Nytt år - 2014

Vilken tur att varken jag själv eller någon annan har någon press på mig då det gäller mina skriverier och deras kontinuitet här på min blogg... Nästan 5 månader sedan jag senast skrev och det var ju bara en snabb uppdatering den gången. Jag kan ju försöka skylla på att datorn har krånglat och varit ur bruk ett bra tag, eller så kan jag vara ärlig och säga som det är, att jag absolut inte har prioriterat min blogg och ett tag glömde jag faktiskt bort att jag har en blogg.

Så vad har då hänt (som är värt att skriva om) under de här månaderna? Ingenting känns det som. Men det händer ju varje dag ändå. Jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning och kanske orda lite om det nya året och tankar kring det.

Hösten kom, lite vinter kom väl också, men det har jag nästan glömt vid det här laget. Hösten är här ännu känns det som, kommer det någon vinter alls eller ska vi börja vänta på våren nu?
Jag fyllde 30 år, och det är faktiskt inget jag varken hurrar eller buar för. Det känns som vilken annan siffra som helst. 30... 31... 45... 25... ingen skillnad. I vissa situationer känner jag mig som 18 och förundras över att jag faktiskt är trebarnsmamma, i andra kan jag känna mig jätte mammig och tantig och gammalmodig. Jag är glad och lycklig att jag vid 30 år fyllda är gift med en fin man, har 3 underbara barn och ett eget hus. Trots att vardagen är full av allt som hör vardagen till då man har småbarn så hinner jag ändå ha lite egen tid och satsa på mig själv och mina intressen, det får mig att känna tacksamhet och att må bra.
Ganska tidigt började jag för en gångs skull längta efter julen. De senaste åren har jag inte varit så förtjust över julen (mest för att vi bott så trångt och jag inte har haft inspiration och ork till att pynta och fixa, och förra julen trodde jag att jag skulle ha det då vi äntligen flyttat in i huset, men då var vi totalt slut allihopa och ingen orkade bry sig om att varken pynta, baka eller julfixa då). Nu njöt jag av adventstiden. Jag pyntade, städade, bakade lite, fixade och förväntade och planerade. Sen närmade julen sig och då var det inte lika roligt, spännande och förväntansfullt längre. Men den kom i alla fall, vi firade julaftonen hemma hos oss med många nära och kära (som vi har velat i några år, men inte orkat). Vi åt god mat, hade knytkalas, och kanske också för första gången ever så föråt vi oss inte på julaftonen, det gjorde vi på juldagen... Vi blev bjudna på mat, på kaffe, hit och dit. Vi var inte ute så mycket p.g.a. det trista vädret, men vi umgicks inomhus, lekte, spelade spel, och faktiskt har vi haft en riktigt bra jul i år (inte så mkt kaos och bråkiga och skrikiga ungar som har svårt när det avviker från det vardagliga).
Nyårsaftonen firade vi med vänner, utevistelse i en lekpark, god mat och efterrätt. Vännerna åkte hem ganska tidigt så vid tolvslaget låg vi nog i våra sängar (förutom då vi måste gå ner och se och höra då ungdomarna sköt raketer vid bron). Gott nytt år!
Ledighet av olika slag brukar inte rubba på våra barns sovtider (speciellt inte då det gäller tiden då de vaknar på morgonen, den brukar förbli ungefär samma, kring 7 tiden), men under denna ledighet har faktiskt våra sovtider rubbats, på gott och ont, så nu välkomnar jag faktiskt vardagen med dess rutiner igen. Dennis på jobbet, Alfred några dagar i veckan på dagis, flickorna sover sin förmiddagsvila ute i vagnarna och mor får ta itu med hushållsarbetet (som vi unnat oss att försumma under ledigheten). Alles in ordnung.

Det nya året då. 2014. Inga nyårslöften. Men drömmar. Jag vill ta min löpning ett steg vidare. Jag hoppas att min kropp vill som jag. Att den inte strejkar som den gjort ibland under hösten. Det är så tråkigt när jag är så taggad och hjärnan vill, men kroppen och värken sätter stopp. Jag vill gärna delta i något lopp (som tyvärr inte blev av som planerat på nyårsaftonen, jag ångrar nog mig lite ännu). Kanske Brahes bastucup, om jag vågar anta utmaningen. Min dröm är att delta i halvmaraton, men jag tvivlar på att det blir 2014... om inte så blir det 2015, och då blir det nyårslöftet i så fall!
Jag kommer att fortsätta med MI- jumppan på onsdagar (missade inte en enda gång under hösten, I love it!) och på lördagar (men då är det svårare att komma iväg då jag gärna vill umgås med min familj, så jag kommer väl att missa några gånger, men det är helt okej tycker jag). Vi (jag och gubben) äter bra nu (inte ens julen ställde till det speciellt mycket, vi är lätt back on track nu), det kommer vi att fortsätta med för vi mår båda så bra av den kosten. Flera kilon har försvunnit från oss båda. Fine.
Kanske kommer jag att vara lite mer aktiv här på bloggen, men det är heller inget jag lovar.
Varje tisdagkväll kommer vi (jag och gubben turas om) att hitta på något med Alfred och Adele. Varannan tisdag Alfred, varannan Adele. Igår var det debut. Jag och Alfred var till simhallen. Det gick ganska bra (med facit i hand borde vi inte ha småhandlat alls vid Prisma innan - men nya gummistövlar behövde han. Redan vid Prisma började det skalas av på mammas tålamod, speciellt då Alfred sprang undan mamma och absolut inte ville prova gummistövlar och skuffade iväg en äldre mans sparkstötting som jag fick springa efter. Vid simhallsbesöket fanns det alltså lite mindre tålamod kvar än vad som kunde ha funnits, och då vi väl var färdiga i bassängerna och skulle duscha och Alfred kastade någons schampoflaska i golvet för typ 5:e gången, då började det verkligen sina i tålamodslagret). Jag hoppas det går bättre om 2 veckor, då det är hans tisdagkväll igen. Får se vem/vad som hittas på då. På hemfronten hade det inte heller gått så jättebra, båda flickorna var vakna ännu då jag och Alfred kom hem vid 20:30 tiden och alla var då trötta, hungriga och gnälliga. Men en halvtimme senare sov barnen och ytterligare en halvtimme senare sov gubben och kanske ännu en halvtimme senare somnade jag (efter att ha lagt över ett barn från vår säng till sin egen säng och efter att gubben slutat - eller pausat- med snarkandet). We did it! En vecka till nästa gång.

Det blev ändå en uppdatering som får heta duga. Det kan jag gott och väl bjuda på.
So far so long!