tisdag 18 februari 2014

Högvarv och obalans

Min hjärna går på högvarv. Och jag har obalans.
Jag borde städa, rensa ur och ordna upp bland våra saker, men jag vet inte var jag ska börja och hur jag skall gå tillväga. Samtidigt varken vill jag eller orkar stressa, men ändå spökar saker jag borde göra i min hjärna. Jag kan inte koppla av och njuta då jag vet att jag har tusen saker jag borde göra. Ena stunden struntar jag i alla måsten och borden och bara försöker vara i nuet, medan jag nästa stund kommer på mig själv med att fundera över något jag borde göra. Ibland tänker jag att det får vara så här nu (kaos, stökigt, ouppackade lådor och påsar, ingen direkt inredningsstil m.m.) nu när barnen är små och vi har fullt upp med att bara ta hand om dem, men ändå mår jag inte bra av att ha det så här. Jag vill ju ha det fint och städat och ordnat runtomkring mig. Jag trodde vi äntligen skulle få det så som vi vill ha det då vi flyttade in i huset, men orken och lusten tog liksom slut. Helt slut. Jaa, ni märker.. Det är kaos både runt mig och inne i mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare och orka. Att det är en världslig sak kan man tycka, det tycker jag egentligen också, men då det får mig att må så dåligt så borde jag ju göra något åt det.

tisdag 11 februari 2014

Tankeställare

Jag fick mig en tankeställare då jag satt med Elna i väntrummet vid sjukhuset i förra veckan.
Väntetiden var, och är ofta, lång vid jouren. Vi fick vänta i över två timmar. I väntrummet var också en pappa med sina två förkylda barn, pojken i 8-9 års åldern och flickan i 3-4 års åldern. Jag hann iaktta dem ganska länge, trots att jag försökte att inte titta så mycket. Pappan var väldigt stressad och irriterad, det märktes tydligt i både hans agerande och hans prat. Flickan var rastlös och hade spring i benen trots sin förkylning (inte konstigt eftersom de hade fått vänta i ca tre timmar, framkom det så småningom). Hon sprang ifrån pappa och storebror. Ibland sprang pappan irriterad och suckande efter henne och ibland lät han storebror hämta henne och det var inte bara en gång som pojken himlade med sina ögon åt pappan. Storebror retades också gärna med flickan, men försökte även hjälpa till och tillrättavisa. När de äntligen trodde att det skulle bli deras tur och det inte blev det så hördes tydliga svordomar ur pappans mun. Flickan ville sitta, hon ville läsa, rev sönder tidningen lite, ville gå iväg, ville ha sin napp, ville inte sitta, ville springa iväg... Flickan ville dricka vatten och spillde förstås på stolen. Pappans frustration blev värre och värre. Han själv ville helst sitta och läsa på sin mobil, vilket han också gjorde så fort han fick tillfälle. Nåja, ni kanske får en bild av hur det var.

Så till mina tankar kring situationen. När jag satt där kunde jag inte annat än tycka synd om både pojken och flickan. De var förkylda och säkert också trötta och hade väntat jättelänge. Jag tyckte att de var jätteduktiga och om pappan bara hade gjort si eller så och inte så som han gjorde hade det säkert varit mycket lättare och roligare för dem alla tre. Samtidigt förstod jag ju pappans frustration över att behöva vänta så länge. Men ändå blev jag smått arg på honom för att han var som han var mot barnen och speciellt mot flickan. Varför tog han t.ex. inte flickan i famnen, med nappen i munnen kanske, och läste en bok för henne (pojken hade säkert också gärna lyssnat)? Varför gick han inte till lekhörnan och lekte med dem?
Men den ordentliga tankeställaren jag fick var att det här kunde lika gärna ha varit jag eller Dennis tillsammans med Alfred och Adele. Jag kände så igen mig/oss. Det är så lätt att se när någon annan gör fel, men så svårt att inse och ändra sina egna felaktiga handlingar. Jag förstår att pappans ork och tålamod var slut, det händer ofta hos oss och det är alltid barnen som lider av det. Vi orkar inte se och lyssna på dem ordentligt och agera respektfullt gentemot dem. Vi är trötta, arga, besvikna och ledsna och de känslorna tar över.

Jag fick mig alltså en rejäl tankeställare. Även om jag var arg på pappan och tyckte att han många gånger gjorde fel kände jag så väl igen mig. Jag har tänkt en hel del på det här.
Alfred och Adele var överlyckliga då jag och Elna kom hem från sjukhuset och det märktes tydligt att de hade saknat mig. Jag bestämde mig för att försöka vara lugnare (och inte höja rösten i onödan) här hemma och engagera mig mera i barnen och deras lek.
Det här är ju vad jag alltid har velat (sedan jag var en liten flicka och tillsammans med flickkompisarna skrev listor över eventuella framtida äkta män); hitta en bra man att gifta mig med och bilda familj med. Jag har alltid velat ha barn, ganska många dessutom. Det är ju mitt val. Jag har velat och vill det här, så varför gnäller jag och är alltför ofta  irriterad och stressad? Nej, det är dags att ändra mig. Jag vill  istället försöka se möjligheterna och glädjestunderna tillsammans med mina barn.
Så de senaste dagarna har jag varit lugnare. Jag har pratat lugnare och försökt att inte stressa upp mig i onödan. Jag har lekt med barnen. Och den tydliga effekten är omedelbar: barnen har varit lugnare och gladare och lekt bättre tillsammans! Och alla har mått mycket bättre!

torsdag 6 februari 2014

Sjukstuga och en natt på barnavdelningen

Hela förra veckan hade vi sjukstuga hos oss. Det började med Alfred som plötsligt fick feber som sedan gick över i förkylning, men Alfred klarade sig egentligen bäst för han var bättre redan efter några dagar. Någon dag senare fick Adele feber och förkylning och även jag själv blev förkyld. Elna drabbades så småningom av det samma och t.o.m. Dennis som sällan blir förkyld fick det också. Alla i familjen var sjuka, i olika utsträckning.

Och sjukstugan fortsatte även denna vecka. Adele och Elna var mest krassliga. Elna var så dunderförkyld och hade feber i flera dagar att jag på tisdagmorgon ringde till sjukhuset för att rådgöra. Vi fick en läkartid på eftermiddagen och efter två timmars väntan slapp vi äntligen in till läkaren, som ganska snabbt kunde konstatera att hon var ordentligt förkyld och rosslig och dessutom hade öroninflammation. Man tog blodprov på henne (jag avskyr då det ska tas på barnen, jag kan knappt hålla egna tårar borta, det gör så ont i mig att se dem så ledsna och inte kunna hjälpa) och gav henne spira och kortisontabletter. Efter att ha samtalat med barnläkaren meddelade jourläkaren att vi ska komma till barnavdelningen.

Tack och lov blev det ingen långvarig vistelse på avdelningen, utan vi slapp hem igår efter lunchen. Febern har gett med sig, hon får medicin mot öroninflammationen och förra natten var jättebra och hon sov hela natten igenom utan ett ljud. Idag är hon pigg och glad och leker med Alfred och Adele som vanligt. Hon hostar nog ännu och är snorig, och matlusten är inte den bästa ännu, men hon är klart på bättringsväg. Adele och jag själv är lite förkylda ännu också, men jag hoppas det ger med sig snart. Det räcker med sjukstuga för oss nu!!

onsdag 15 januari 2014

Trött

Jag är så trött nu. Igen. Och nej, jag är inte gravid (men på sätt och vis skulle det vara enkelt då, jag menar då vore det ju förklarligt att jag är så trött, men nej, det är sällan enkelt att vara gravid)!
Jag vet inte vad jag ska skylla tröttheten, och framförallt bristen på tålamod, på...
Barnen som tar massor av energi (jag känner sällan att jag räcker till)? Värken och dålig sömn kanske? Är det månne en förkylning på gång (har känt av lite vissa kvällar)? Eller det faktum att jag inte fått till någon löprunda på flera dagar? Eller att jag städade och fixade och donade dagligen i över en veckas tid inför julen, och dit for all energi?
Eller kanske allt detta. Och mycket annat också. Hoppas jag piggnar till snart! (Det hoppas nog resten av familjen också).

onsdag 8 januari 2014

Nytt år - 2014

Vilken tur att varken jag själv eller någon annan har någon press på mig då det gäller mina skriverier och deras kontinuitet här på min blogg... Nästan 5 månader sedan jag senast skrev och det var ju bara en snabb uppdatering den gången. Jag kan ju försöka skylla på att datorn har krånglat och varit ur bruk ett bra tag, eller så kan jag vara ärlig och säga som det är, att jag absolut inte har prioriterat min blogg och ett tag glömde jag faktiskt bort att jag har en blogg.

Så vad har då hänt (som är värt att skriva om) under de här månaderna? Ingenting känns det som. Men det händer ju varje dag ändå. Jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning och kanske orda lite om det nya året och tankar kring det.

Hösten kom, lite vinter kom väl också, men det har jag nästan glömt vid det här laget. Hösten är här ännu känns det som, kommer det någon vinter alls eller ska vi börja vänta på våren nu?
Jag fyllde 30 år, och det är faktiskt inget jag varken hurrar eller buar för. Det känns som vilken annan siffra som helst. 30... 31... 45... 25... ingen skillnad. I vissa situationer känner jag mig som 18 och förundras över att jag faktiskt är trebarnsmamma, i andra kan jag känna mig jätte mammig och tantig och gammalmodig. Jag är glad och lycklig att jag vid 30 år fyllda är gift med en fin man, har 3 underbara barn och ett eget hus. Trots att vardagen är full av allt som hör vardagen till då man har småbarn så hinner jag ändå ha lite egen tid och satsa på mig själv och mina intressen, det får mig att känna tacksamhet och att må bra.
Ganska tidigt började jag för en gångs skull längta efter julen. De senaste åren har jag inte varit så förtjust över julen (mest för att vi bott så trångt och jag inte har haft inspiration och ork till att pynta och fixa, och förra julen trodde jag att jag skulle ha det då vi äntligen flyttat in i huset, men då var vi totalt slut allihopa och ingen orkade bry sig om att varken pynta, baka eller julfixa då). Nu njöt jag av adventstiden. Jag pyntade, städade, bakade lite, fixade och förväntade och planerade. Sen närmade julen sig och då var det inte lika roligt, spännande och förväntansfullt längre. Men den kom i alla fall, vi firade julaftonen hemma hos oss med många nära och kära (som vi har velat i några år, men inte orkat). Vi åt god mat, hade knytkalas, och kanske också för första gången ever så föråt vi oss inte på julaftonen, det gjorde vi på juldagen... Vi blev bjudna på mat, på kaffe, hit och dit. Vi var inte ute så mycket p.g.a. det trista vädret, men vi umgicks inomhus, lekte, spelade spel, och faktiskt har vi haft en riktigt bra jul i år (inte så mkt kaos och bråkiga och skrikiga ungar som har svårt när det avviker från det vardagliga).
Nyårsaftonen firade vi med vänner, utevistelse i en lekpark, god mat och efterrätt. Vännerna åkte hem ganska tidigt så vid tolvslaget låg vi nog i våra sängar (förutom då vi måste gå ner och se och höra då ungdomarna sköt raketer vid bron). Gott nytt år!
Ledighet av olika slag brukar inte rubba på våra barns sovtider (speciellt inte då det gäller tiden då de vaknar på morgonen, den brukar förbli ungefär samma, kring 7 tiden), men under denna ledighet har faktiskt våra sovtider rubbats, på gott och ont, så nu välkomnar jag faktiskt vardagen med dess rutiner igen. Dennis på jobbet, Alfred några dagar i veckan på dagis, flickorna sover sin förmiddagsvila ute i vagnarna och mor får ta itu med hushållsarbetet (som vi unnat oss att försumma under ledigheten). Alles in ordnung.

Det nya året då. 2014. Inga nyårslöften. Men drömmar. Jag vill ta min löpning ett steg vidare. Jag hoppas att min kropp vill som jag. Att den inte strejkar som den gjort ibland under hösten. Det är så tråkigt när jag är så taggad och hjärnan vill, men kroppen och värken sätter stopp. Jag vill gärna delta i något lopp (som tyvärr inte blev av som planerat på nyårsaftonen, jag ångrar nog mig lite ännu). Kanske Brahes bastucup, om jag vågar anta utmaningen. Min dröm är att delta i halvmaraton, men jag tvivlar på att det blir 2014... om inte så blir det 2015, och då blir det nyårslöftet i så fall!
Jag kommer att fortsätta med MI- jumppan på onsdagar (missade inte en enda gång under hösten, I love it!) och på lördagar (men då är det svårare att komma iväg då jag gärna vill umgås med min familj, så jag kommer väl att missa några gånger, men det är helt okej tycker jag). Vi (jag och gubben) äter bra nu (inte ens julen ställde till det speciellt mycket, vi är lätt back on track nu), det kommer vi att fortsätta med för vi mår båda så bra av den kosten. Flera kilon har försvunnit från oss båda. Fine.
Kanske kommer jag att vara lite mer aktiv här på bloggen, men det är heller inget jag lovar.
Varje tisdagkväll kommer vi (jag och gubben turas om) att hitta på något med Alfred och Adele. Varannan tisdag Alfred, varannan Adele. Igår var det debut. Jag och Alfred var till simhallen. Det gick ganska bra (med facit i hand borde vi inte ha småhandlat alls vid Prisma innan - men nya gummistövlar behövde han. Redan vid Prisma började det skalas av på mammas tålamod, speciellt då Alfred sprang undan mamma och absolut inte ville prova gummistövlar och skuffade iväg en äldre mans sparkstötting som jag fick springa efter. Vid simhallsbesöket fanns det alltså lite mindre tålamod kvar än vad som kunde ha funnits, och då vi väl var färdiga i bassängerna och skulle duscha och Alfred kastade någons schampoflaska i golvet för typ 5:e gången, då började det verkligen sina i tålamodslagret). Jag hoppas det går bättre om 2 veckor, då det är hans tisdagkväll igen. Får se vem/vad som hittas på då. På hemfronten hade det inte heller gått så jättebra, båda flickorna var vakna ännu då jag och Alfred kom hem vid 20:30 tiden och alla var då trötta, hungriga och gnälliga. Men en halvtimme senare sov barnen och ytterligare en halvtimme senare sov gubben och kanske ännu en halvtimme senare somnade jag (efter att ha lagt över ett barn från vår säng till sin egen säng och efter att gubben slutat - eller pausat- med snarkandet). We did it! En vecka till nästa gång.

Det blev ändå en uppdatering som får heta duga. Det kan jag gott och väl bjuda på.
So far so long!

onsdag 21 augusti 2013

Jodå, jag är nog kvar

Väldigt glest mellan mina inlägg... vart rusar tiden och dagarna och veckorna och månaderna iväg?!

Snabb uppdatering:

- Hösten börjar vara här, det är skönt tycker jag.

- Jag är bra på gång med motionerandet, klarade utmaningen att promenera 100 km i juli, och augusti utmaningen är att promenera/springa 120 km, jag har också börjat springa lite intervaller nu i veckan, så himla roligt och jag mår så bra av att springa, men än får jag vara försiktig och hålla tillbaka lite.

- Jag har äntligen tagit itu med mina rygg-axlar-nacke-huvud problem, så nu går jag regelbundet till naprapat.

- Alfred är tillbaka på dagis och det mår vi alla bra av.

- Dennis har sin andra (av 8) vecka ledigt nu, terrassbygge på gång.

- Ett väldigt lyckat besök till Ähtäri djurpark ligger bakom oss och framför oss väntar snart en utflykt till Power Park. Eventuellt blir det några andra små utflykter också under Dennis ledighet.

Återkommer... då tid och ork och skrivarlust finns.


fredag 12 juli 2013

Jag är inte gravid

Idag mådde jag riktigt dåligt. Det är nog längesen jag mått så illa (senast i början av graviditeten med Elna - och nej, jag är inte gravid!).
Jag var och tog blodprov på förmiddagen (på fastande mage, hade inte ätit sen igårkväll, kunde ju inte ens dricka morgonkaffe, jag som annars brukar dricka 2-3 muggar). 4 rör blod fick de av mig. Jag hade Elna med mig. Sen hämtade jag ut ett paket från posten, sen till Prisma och handla mat. När jag handlade bar jag Elna i bärsele på magen. Mina axlar började värka och så småningom kom huvudvärken krypande. Jag handlade i över en timme. Väl framme i kassan märkte jag hur illa jag mådde och hur ont det gjorde i axlarna, nacken och huvudet. En kvinna erbjöd sig att hjälpa mig plocka i all mat i kassarna, tack och lov finns det fortfarande vänliga människor!
Jag snabbåt en smörgås i bilen (men drack inget, för det kom jag på i kassakön att jag hade glömt att köpa och orkade inte gå tillbaka). Hämtade en bakelse från ett konditori, hämtade nycklar av svärmor och körde hem för att bära in och packa upp maten. Mådde riktigt illa. Tog en panadol och kokade kaffe, som jag aldrig drack eftersom jag knappt ens orkade packa upp maten. Men jag var ju tvungen, var också tvungen att spy en gång emellan, så illa mådde jag.
Tack och lov kunde svärmor fortsätta ha Alfred, så att jag kunde gå och sova tillsammans med Adele och Elna, och tack och lov somnade vi alla snabbt och jag mådde bättre när jag vaknade. Huvudvärken var kvar, men försvann nästan helt efter ytterligare en panadol och lite mat. Jobbiga dag!

Imorgon blir det dop för vår Elna! Jag ska stryka våra kläder än ikväll, så att jag inte har så mycket att göra imorgon, för jag vet hur stressade vi ändå brukar bli. Imorgon ska jag göra smörgåsar, resten fixar andra och serveringen är vi också befriade från så imorgon ska vi bara njuta av att vara tillsammans och glädjas över Elnas dopdag!