Onsdagen blev inte alls som någon av oss hade tänkt...
På förmiddagen förde jag barnen att skötas, som planerat, för att själv kunna fara till bb på akupunktur. Skulle hämta dem genast efter behandlingen.
Jag kommer väldigt bra överrens med barnmorskan som ger akupunktur och har väldigt lätt för att prata med henne. Jag nämnde att jag tycker att babyns rörelser har ändrat, och t.o.m. minskat, lite under de senaste veckorna, men att jag själv inte var särskilt orolig utan tror att det beror på att babyn har mindre utrymme i magen. Hon tyckte att vi för säkerhets skull kunde ta en kurva efter akupunkturbehandlingen.
Sagt och gjort. Jag fick ligga ca 45 minuter i kurvan och babyns hjärtljud och sammandragningar registrerades. Plötsligt fick jag en sammandragning, som varade ganska länge faktiskt och gjorde lite ont (så att jag kände av den ordentligt, men inte fruktansvärt ont heller). Efter ungefär 10 minuter kom en till liknande och senare ännu en till. Barnmorskan ville att läkaren skulle se på utskriften och efter det blev jag intagen till bb avdelningen och fick medicin för att lugna ner sammandragningarna (jag är ju bara i vecka 34+ ännu och man vill helst att det går 2-3 veckor till). Det blev ganska snart lugnare och de kunde avsluta medicineringen utan att sammandragningarna kom tillbaka. Man ville följa upp vad som hände, så jag fick stanna över natten, men efter lunchen igår fick jag åka hem.
Allt hände så plötsligt och jag hann inte riktigt med själv. Alfred blev nog lite ledsen (säkert chockad över den plötsliga ändringen också) när vi pratade i telefon på kvällen. Jag saknade min man och mina barn oerhört mycket, trots att jag bara var borta ifrån dem ett dygn! Men jag är så van vid att alltid ha dem runtomkring mig, att det alltid ska va liv och rörelse. Vi ska bara vara tillsammans!
Men nu gäller det att försöka ta det lugnt och vila. Det är ju inte alltid så lätt med en 3,5 åring och en 1 åring! Tack och lov är Dennis hemma idag, han är förkyld (vi är alla 4 mer och mindre förkylda dessutom), men jag oroar nog mig lite för hur det ska bli i nästa vecka då han är tvungen att jobba. Jag borde ju inte lyfta så mycket, inte bära Adele alls och inte böja mig så mycket heller, men vem ska då byta blöja, klä på kläderna, laga mat och plocka undan?? Givetvis börjar jag inte storstäda, men vardagen måste ju ändå rulla på. Nåja, nu tar vi en dag i taget och så ser vi hur det blir. Säkert går det på något vis. Vi får också hjälp av släkt och vänner och det är vi mycket tacksamma över, men steget att faktiskt ta emot hjälp kan ibland kännas så stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar