Helt ärligt

Hur ofta är människor helt ärliga när de t.ex. bloggar och skriver på facebook? De flesta väljer kanske att skriva något neutralt och alldagligt, kanske inte så djupt och personligt och sällan något negativt (om sig själv eller sitt liv). Men kanske inte alla har det så bra som det verkar... inte varje dag i alla fall... alla har väl dåliga dagar...
Men det är varken lätt eller roligt att skriva om dåliga dagar och erkänna sina egna misslyckanden...

Nu ska jag vara helt ärlig. Helgen var inte alls bra. Den blev inte som jag hade tänkt mig. Jag kunde inte alls njuta av att vara med min familj. Varken jag eller gubben hade någon energi eller lust att hitta på något, men båda var ändå rastlösa och hade tråkigt. Sonen var uppe i varv (han märkte säkert av den dåliga atmosfären) och vi höjde rösten och blev arga om och om igen. Vi hamnade i en ond cirkel av gnäll och skrik och bråk. Som ett ekorrhjul som inte kan sluta snurra. Gårkvällen slutade med att båda barnen var i säng tidigt. Jag la mig i sonens säng tills han somnade och jag grät när jag tänkte på hur helgen varit... och på hur fin han är där han låg och sov i sin säng. Skuldkänslorna malde inom mig.

Hoppas på bättre tålamod, ork, energi och glädje den här veckan!

Helg

Det är ganska länge sen jag har uppskattat helgerna, såsom man gör t.ex. när man jobbar och är ledig på helgerna. Jag tycker att dagarna som hemmamamma flyter ihop, vardag som helg. Speciellt när "vi" renoverade huset, för då var ju Dennis borta både vardagskvällar och helger, så för mig var det liksom ingen skillnad alls att det var helg.

Nu borde jag faktiskt känna av helgen mera. Nu när vi är mera tillsammans. Jag borde förstå att ta tillvara vår gemensamma tid. Njuta av att bara vara. Jag försöker. Får stanna upp och tänka till.

Vi har inga speciella planer för den här helgen. Kanske träffar vi våra vänner på söndagen, om vädret är vackert och jag mår bra och orkar.

Jag hade något mystiskt med mitt ena öga tidigare idag. Det började plötsligt rinna tårar ur det och ömma och värka runtomkring ögat. Lite förkyld är jag, men inte alls mycket. Tack och lov hjälpte panadol och lite vila, så nu är ögat bättre. Får vänta och se hur det blir. Hoppas det bara var något tillfälligt.

Snart blir det "Let´s dance". Är första säsongen jag tittar på det. Förut har jag bara tyckt att det varit ett löjligt program, men nu har jag fastnat... Många som är duktiga i år, tycker jag. Markoolio, Oscar och Håkan är mina favoriter.

Dagens utmaning avklarad

Pust och stön! Det var nog dagens utmaning att klä på barnen och mig (tur att det är varmare ute så att vi inte behöver så mycket kläder), föra Alfred till dagis och ha med Adele till rådgivningen. Andfådd, varm och svettig! Men nu är det gjort och allt var ok med mig. Nu är vi hemma, Adele sover i vagnen och jag kan andas och ta det lugnt. Ska nog lägga mig ner och vila snart (sov dåligt inatt igen, då jag fick ont i magen och började fundera om det var dags att fara till bb...).

Äntligen har Dennis hittat en bil åt oss!! Hurraaa!! En sak mindre att grubbla över. Om allt går enligt planerna hämtar han den från Tammerfors på torsdag. Hoppas allt går bra, hoppas babyn stannar lugnt i magen tills han är hemma (alternativt kommer innan, gärna idag då, ja tack!). Skulle vara just typiskt om förlossningen startade då han är flera hundra kilometer hemifrån...

En ny vecka

Måndag morgon. En ny vecka. Få se vad den här veckan för med sig. Hos oss blir det nog lugna dagar, inget speciellt inplanerat och själv har jag ingen större lust/ork att hitta på så mycket. Känns verkligen som "mellantid" nu. Tid som faktiskt får gå. Vanligtvis tycker jag att dagarna och veckorna bara brukar rusa iväg, men nu är det faktiskt lite trögt kan jag tycka. Regn och rusk ute idag. Blir troligtvis en innedag idag.

Allt har sin tid

Varje dag har jag sammandragningar och vissa dagar värker det lite, ibland molar det på, ibland kommer det och går. Varje dag måste jag vara beredd på att det kan vara på riktigt, men ändå vara inställd på att det bara är förvärkar/livmodern som förbereder sig. Det är jobbigt. Jag blir otålig och ofokuserad. Det tar på humöret. Nåväl, jag kan inte annat än vänta och försöka ta det med ro. Allt har ju sin tid.

Carpe diem?

Jag och Dennis pratade häromdagen om att vi under vårt gemensamma liv nästan ständigt har väntat på något, sett fram emot något.
Carpe diem?
Kanske lyckades vi fånga dagen våra allra första månader tillsammans, då vi kunde ligga i timtal och bara titta varandra i ögonen.
Men sedan kom tankarna på att flytta till Sverige.
Vi väntade på att hitta jobb och bostad och flytta till Sverige.
Så väntade vi på att så småningom flytta hem igen.
Sedan planerade vi och väntade på vårt bröllop.
Nästan genast efter bröllopet började vi vänta Alfred.
Sedan väntade vi på ett syskon till Alfred, men vår livssituation var, tror jag, orsaken till att vi fick vänta ganska länge.
Vi köpte och renoverade hus, och har väntat många år på att kunna flytta in.
Så blev jag äntligen gravid och vi väntade på att få vår Adele.
Äntligen kunde vi flytta in i huset. Landa. Ta det lugnt.
Så blev jag gravid igen och nu väntar vi igen.
När ska vi kunna njuta av dagen, fånga dagen, leva i nuet, sluta vänta och bara vara i nuet? Inse att livet är nu? All väntan har varit livet som gått oss aningen förbi.
Carpe diem?

Allra käraste syster

Jag tror faktiskt inte att jag har tänkt så mycket på det förut, men de senaste veckorna har tanken slagit mig flera gånger. Tänk om jag hade en syster. En syster, några år yngre eller äldre än mig eller kanske i liknande livssituation, med familj och småbarn. En syster som jag kunde ringa till när som helst, som förstod, som kunde stöda, ge goda råd och hjälpa i vått och torrt. Som jag kunde va mig själv med. Så svag som jag kan va ibland.
Jag är glad och tacksam över min familj, mina syskon, släktingar och de vänner och bekanta jag har, men att ha en egen, nära syster måste ändå vara något alldeles speciellt.

I väntans tider

Påsken är förbi. Vi har haft en lugn och skön påskhelg. Vädret har ju varit strålande, så vi har försökt vara ute mycket.
Men det börjar verkligen bli jobbigt för mig att komma ut. Med alla kläder som ska kläs på, jobbigt att böja sig, tungt att gå och stå utomhus också... Hade nästan glömt hur tungt det är på slutet av graviditeten...

Gällande sammandragningar/förvärkar är det olika från dag till dag. Sammandragningar har jag nog både mer och mindre varje dag. Den "värre/molande/regelbundna värken" tvingar mig vissa dagar att ta till såväl panadol och varm dusch som värmedynor och vila, medan jag andra dagar inte känner något alls.
Jag känner mig tudelad. Å ena sidan är jag trött på att vara gravid och känner mig redo att föda, men å andra sidan oroar jag mig lite för babyn om det skulle bli dags nu. Är 36+1 idag. Jag vet inte om de stoppar en eventuell förlossning nu längre, ens i Jakobstad.
Men jag kan bara vänta och se, vila då jag kan (annars "mårar" jag nog på typ som vanligt) och hoppas att allt går bra då det blir dags. Spännande tider!