söndag 10 februari 2013

Vill inte gnälla, men kan inte dölja

Jag vill inte att det här ska vara en "gnäll-blogg", men just nu känns det som att jag bara gnäller. Men jag är inte en sån som kan ljuga och säga att allt är bra, när det inte är det. Åtminstone inte till mina vänner. Jag säger som det är och nu är det inte bra. Då kan jag inte heller skriva att det är bra, inte ens här.

Den här enorma tröttheten börjar slita på mig, på oss. Jag orkar ingenting, vardagen blir svår, barnen en jättestor utmaning och tid och närhet med maken existerar inte. Snart slocknar kanske sparlågan, och vad händer då? Hur vet man att man kommer att orka? Har man något val? Ska man bara kämpa på och hoppas att energin kommer tillbaka snart? Överdriver jag (för samtidigt får jag skuldkänslor över att jag ser allt så negativt nu)?

Mina vänner ser på mig att jag är trött. Flera har påpekat det. Det känns inte bra, att det verkligen syns, men det går ju inte att dölja. Inte en sån här trötthet, en trötthet som jag inte tycks kunna sova bort. Det hjälper inte hur mycket jag än sover, tröttheten sitter liksom längre in, i hela kroppen, överallt. Har aldrig känt så här.
Vi är båda slitna. Då är det svårt att stödja och avlasta varandra. Ingen orkar. Jag märker att vi ibland försöker dölja det, och låtsas vara glada och pratsamma, men jag ser att det inte är helt igenom ärligt.

Jag väntar. Hoppas och tror att det vänder. Gärna snart.

2 kommentarer:

  1. Usch va jobbigt gumman!
    Har du prata om hur slut du är vid rådgivningen eller nåt? Unna dig att söka hjälp, dra inte hela lasset själv!
    Du vet att du alltid kan fråga om hjälp om jag kan göra nåt för dig!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Tack vännen! Har egentligen blivi värre efter senaste besöket, och då var mitt hb redan ganska lågt (som ju också är en av orsakerna till tröttheten). Ska på nytt i nästa vecka, ska nog säga att jag är enormt trött. Men "he hör väl till"... Ja hoppas det svänger snart!
    Tack för din omtanke!

    SvaraRadera