Tankeställare

Jag fick mig en tankeställare då jag satt med Elna i väntrummet vid sjukhuset i förra veckan.
Väntetiden var, och är ofta, lång vid jouren. Vi fick vänta i över två timmar. I väntrummet var också en pappa med sina två förkylda barn, pojken i 8-9 års åldern och flickan i 3-4 års åldern. Jag hann iaktta dem ganska länge, trots att jag försökte att inte titta så mycket. Pappan var väldigt stressad och irriterad, det märktes tydligt i både hans agerande och hans prat. Flickan var rastlös och hade spring i benen trots sin förkylning (inte konstigt eftersom de hade fått vänta i ca tre timmar, framkom det så småningom). Hon sprang ifrån pappa och storebror. Ibland sprang pappan irriterad och suckande efter henne och ibland lät han storebror hämta henne och det var inte bara en gång som pojken himlade med sina ögon åt pappan. Storebror retades också gärna med flickan, men försökte även hjälpa till och tillrättavisa. När de äntligen trodde att det skulle bli deras tur och det inte blev det så hördes tydliga svordomar ur pappans mun. Flickan ville sitta, hon ville läsa, rev sönder tidningen lite, ville gå iväg, ville ha sin napp, ville inte sitta, ville springa iväg... Flickan ville dricka vatten och spillde förstås på stolen. Pappans frustration blev värre och värre. Han själv ville helst sitta och läsa på sin mobil, vilket han också gjorde så fort han fick tillfälle. Nåja, ni kanske får en bild av hur det var.

Så till mina tankar kring situationen. När jag satt där kunde jag inte annat än tycka synd om både pojken och flickan. De var förkylda och säkert också trötta och hade väntat jättelänge. Jag tyckte att de var jätteduktiga och om pappan bara hade gjort si eller så och inte så som han gjorde hade det säkert varit mycket lättare och roligare för dem alla tre. Samtidigt förstod jag ju pappans frustration över att behöva vänta så länge. Men ändå blev jag smått arg på honom för att han var som han var mot barnen och speciellt mot flickan. Varför tog han t.ex. inte flickan i famnen, med nappen i munnen kanske, och läste en bok för henne (pojken hade säkert också gärna lyssnat)? Varför gick han inte till lekhörnan och lekte med dem?
Men den ordentliga tankeställaren jag fick var att det här kunde lika gärna ha varit jag eller Dennis tillsammans med Alfred och Adele. Jag kände så igen mig/oss. Det är så lätt att se när någon annan gör fel, men så svårt att inse och ändra sina egna felaktiga handlingar. Jag förstår att pappans ork och tålamod var slut, det händer ofta hos oss och det är alltid barnen som lider av det. Vi orkar inte se och lyssna på dem ordentligt och agera respektfullt gentemot dem. Vi är trötta, arga, besvikna och ledsna och de känslorna tar över.

Jag fick mig alltså en rejäl tankeställare. Även om jag var arg på pappan och tyckte att han många gånger gjorde fel kände jag så väl igen mig. Jag har tänkt en hel del på det här.
Alfred och Adele var överlyckliga då jag och Elna kom hem från sjukhuset och det märktes tydligt att de hade saknat mig. Jag bestämde mig för att försöka vara lugnare (och inte höja rösten i onödan) här hemma och engagera mig mera i barnen och deras lek.
Det här är ju vad jag alltid har velat (sedan jag var en liten flicka och tillsammans med flickkompisarna skrev listor över eventuella framtida äkta män); hitta en bra man att gifta mig med och bilda familj med. Jag har alltid velat ha barn, ganska många dessutom. Det är ju mitt val. Jag har velat och vill det här, så varför gnäller jag och är alltför ofta  irriterad och stressad? Nej, det är dags att ändra mig. Jag vill  istället försöka se möjligheterna och glädjestunderna tillsammans med mina barn.
Så de senaste dagarna har jag varit lugnare. Jag har pratat lugnare och försökt att inte stressa upp mig i onödan. Jag har lekt med barnen. Och den tydliga effekten är omedelbar: barnen har varit lugnare och gladare och lekt bättre tillsammans! Och alla har mått mycket bättre!