Igår hände något som fick mig att känna mig urusel som mamma... Det som inte borde hända, det som inte får hända. Men som hände (och som faktiskt har hänt tidigare *skäms*).
Adele föll ur sin säng. Jag var på nedervåningen, hon sov uppe på vinden i sin säng, jag hörde att hon började vakna till och så DUNS! Jag förstod genast vad som hänt, rusade upp och hittade henne på golvet. Både hon och jag grät. Tack och lov lugnade hon ner sig ganska snabbt och efter en stund i min famn la jag ner henne på golvet och hon började dra sig fram efter sina leksaker. Själv var jag panikslagen och ringde med gråten i halsen till Dennis. Sen ringde jag till sjukhuset för att höra om de ville att jag skulle komma dit och visa henne eller inte. Sköterskan menade att små barn ofta klarar fall rätt så bra, men om hon börjar må illa eller verkar annorlunda på nåt vis så skulle jag absolut komma dit med henne. Vi bestämde att jag skulle avvakta, vänta och se och komma dit om något ändrades. Hon verkade ändå va som vanligt. En kort stund efter samtalet, när hon satt i sin matstol spydde hon och då bestämde jag mig för att ändå åka till sjukhuset med henne, för säkerhets skull.
Tack och lov kunde barnläkaren konstatera att allt verkade helt i sin ordning. Reflexerna m.m. var bra och vi fick åka hem igen.
Jag är glad att jag åkte dit och visade upp henne, annars hade jag bara oroat mig, och jag är ännu gladare över att det gick så bra trots allt. Men skuldkänslor har jag... Hur kunde det hända? Hur kunde jag låta det hända? Varför har vi inte sänkt ner sängbottnet tidigare? Varför gick jag inte upp till henne direkt när jag hörde att hon började vakna?
Jag vet inte. Jag har inga svar. Men nu är sängbottnet i alla fall nersänkt och hon sover skönt i sin säng.
Vår älskade, fina dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar