Vill inte gnälla, men kan inte dölja

Jag vill inte att det här ska vara en "gnäll-blogg", men just nu känns det som att jag bara gnäller. Men jag är inte en sån som kan ljuga och säga att allt är bra, när det inte är det. Åtminstone inte till mina vänner. Jag säger som det är och nu är det inte bra. Då kan jag inte heller skriva att det är bra, inte ens här.

Den här enorma tröttheten börjar slita på mig, på oss. Jag orkar ingenting, vardagen blir svår, barnen en jättestor utmaning och tid och närhet med maken existerar inte. Snart slocknar kanske sparlågan, och vad händer då? Hur vet man att man kommer att orka? Har man något val? Ska man bara kämpa på och hoppas att energin kommer tillbaka snart? Överdriver jag (för samtidigt får jag skuldkänslor över att jag ser allt så negativt nu)?

Mina vänner ser på mig att jag är trött. Flera har påpekat det. Det känns inte bra, att det verkligen syns, men det går ju inte att dölja. Inte en sån här trötthet, en trötthet som jag inte tycks kunna sova bort. Det hjälper inte hur mycket jag än sover, tröttheten sitter liksom längre in, i hela kroppen, överallt. Har aldrig känt så här.
Vi är båda slitna. Då är det svårt att stödja och avlasta varandra. Ingen orkar. Jag märker att vi ibland försöker dölja det, och låtsas vara glada och pratsamma, men jag ser att det inte är helt igenom ärligt.

Jag väntar. Hoppas och tror att det vänder. Gärna snart.

Äntligen skiner solen

Tänk vad solens strålar kan göra mycket. Jag blir mycket gladare och piggare när solen skiner in genom fönstret.
Vi var ute en stund på förmiddagen, men det var ganska kallt så det blev inte länge. Efter lunchen somnade faktiskt båda barnen, och själv slumrade jag till en stund också. Det var välbehövligt. Barnen vaknade strax efter 6 imorse och då blir dagen jättelång och tröttsam (för oss alla) om vi inte vilar lite. Annars brukar Alfred inte sova dagtid hemma, bara på dagis. Men ibland behövs det.
Ikväll borde vi hitta på någonting tillsammans, hela familjen. Vi (mest jag) har varit så trötta den senaste tiden, så jag tycker vi knappt har hunnit eller orkat umgås med varandra. Vi har mest "gått om varandra". Kvällarna brukar bli roligare och lättare om man hittar på något, annars blir vi slöa och hängiga och bara väntar på att klockan ska bli så mycket att vi kan lägga barnen och själva gå och sova.

Sover, men är inte utvilad

Klockan 20:00 är jag helt slut om kvällarna. Så ofta när barnen har somnat går även jag och lägger mig. Men vaknar ändå inte utvilad, utan känner mig bara trött. Slut. Tror inte det spelar någon roll hur mycket jag sover, jag är ändå trött. Kanske beror det på graviditeten, kanske mitt låga hb, kanske bristen på utomhusvistelse, kanske för lite grönsaker och frukt, kanske "postsyndrom" efter 3,5 års lång renovering, kanske beror det på allt detta, blandat tillsammans... i en dålig coctail...

Trött, men tänker på andra

Tisdag är min må-bra-dag. Igår träffade jag min vän J efter vattenjumppan. Vi pratade mycket, om ganska allvarliga och djupa saker. Mina tankar går till henne idag också.

Mina tankar går också till en annan familj i bekantskapskretsen, som idag utökas med två nya familjemedlemmar. Hoppas allt går bra.

Vår son är på dagisutflykt med buss till Nanoq idag. Ska bli spännande att höra om hans dag när jag hämtar honom.

Känner mig fruktansvärt trött, fortfarande... När ska jag bli piggare och få energin tillbaka? Allt bara lämnar, allt känns motigt... Inte likt mig, egentligen, men nu är det bara så...

Runebergsdagen

När vi bodde i Helsingborg ombads jag på min arbetsplats (en förskola) att sjunga Finlands nationalsång när det var Finlands självständighetsdag. Javisst, det kan jag göra, tänkte jag, och började sjunga för barnen. Men jag hann inte sjunga mycket innan jag kom på själv att jag inte kan texten... Jag kom inte ihåg texten i "Vårt land"! Jag skämdes... Så förlåt Runeberg. Idag ska jag sjunga den (dock se på texten samtidigt) och mumsa i mig en runebergstårta.

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp.
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

Kort uppdatering efter paus

Jag har inte skrivit på ett tag. Har inte orkat, hunnit, haft inspiration.
Egentligen har jag inget att skriva om nu heller.

Båda barnen är ännu lite förkylda. Vi vuxna känner också av lite förkylning.

Trist väder. Vi har inte varit ute på flera dagar, vilket resulterar i att vi blir trötta, slöa och gnälliga. Kanske mest jag... Jag vill ju ha sol och några minusgrader! Längtar efter när man börjar känna att solen börjar värma lite, men jag får väl vänta flera veckor ännu, kanske månader...

Vecka 27+ nu, vart rusar tiden iväg? Kom på att jag snart måste börja leta efter babykläderna och tvätta dem (jag som just packat undan dem). Jag mår bra. Foglossningen är lite bättre nu, bara ett akupunkturbesök verkar ha lindrat! Ska på nytt i nästa vecka. Sover bättre nu också. Men ingen energi har jag, har också lågt hb och borde ta järntillskott, men min mage brukar inte må bra alls då. Försöker få i mig lite "blodsaft" ibland.
När ska vår familj få tillbaka energin?

Till parken idag

Jag har en mycket trevlig gårkväll bakom mig. Efter en välbehövlig, ganska tung vattenjumppa träffade jag min vän J på cafè. Alltid lika lättsamt och pratsamt!

Idag efter dagishämtningen blir det en tur till en lekpark för att träffa våra vänner L, L och lilla I. Ska bli kul att äntligen få se den lilla "live". Blir säkert kul för pojkarna också att få leka tillsammans ute. Hoppas på sol (har de ju lovat)!